Om barnpornografi bara vore en sort. Dokumenterade övergrepp på uppenbara barn. Då vore allt lätt. Dessvärre är det inte det. Gråzonerna och gränsdragningsproblemen är många. Till innehav, spridning och framställande av barnporr läggs nu ett tittförbud. Konsumtionen ska bli olaglig, även om bilden inte ligger i byrån eller filen på hårddisken. Risken att ”råka” se barnporr är liten, menar Beatrice Ask när farhågan lyfts. I viss mån har hon rätt. Den lagliga porrbranschen ålderskontrollerar rätt nitiskt. Likväl innebär detta ytterligare rättsosäkerhet på ett redan svårt område. Det har även JK påpekat, men enligt regeringen väger ambitionen att skydda barn ”tyngre än en sådan begränsning av informationsfriheten” (DN 2/11).

Vidare ska en strikt 18-årsgräns införas. Ingen ska kunna skylla på att barnet såg äldre ut. Inte heller detta är enkelt. Tonåringar lägger inte sällan ut utmanande bilder av sig själva på nätet. Material som lätt kan spridas vidare. Förvisso ska 16–17-åringar enligt tidigare förarbeten på området ha rätt till sin sexualitet, men i fel ögon och sammanhang kan även dylikt material (eller barnfamiljens semesterbilder) förvandlas till barnporr.

Brotten är så obehagliga att det är begripligt att viljan att bekämpa dem lätt går överstyr. Få saker gör mig mer benägen att önska medeltida fångvård. Men i ilskan lurar blinda fläckar. Gällande rättssäkerhet. Gällande det faktum att barn under 18 faktiskt har en sexualitet. Bland annat.

Vi bör inte låta ett fåtal pedofilers blickar sätta standarden för hur vi ser på barn och ungas gryende sexualitet. De ska inte få göra mänskligt och fint till omänskligt och fult. Eller få oss att överge både sans och rättssäkerhet.

´