Vad var nytt när det gäller brott och straff på S-kongressen?

Tja, inte så mycket. Det mest konkreta var beslutet om att S förordar en omorganisation av polisen och skapandet av ett svenskt FBI. Gott så. Den diskussionen förtjänar föras och finns på båda sidor blockgränsen. Polisen behöver förändring. Det är för mycket mitt och för lite topp och botten. För ett lyft på riksnivå räcker faktiskt inte, minst lika viktigt är att polisen blir stadigt närvarande på lokal nivå.

Utöver detta är S-formuleringarna till övervägande del av det fluffigare slaget. Det skrivs att eftersom ”brott aldrig kan accepteras” så måste brottsoffer ”kunna lita på att samhället bryr sig om det lidande, den ilska och vanmakt som det innebär att bli brottsoffer”. Man konstaterar också att ”en satsning på att förebygga brott är framförallt en satsning på ett starkt välfärdssamhälle”.

Jovisst. Men Sverige lider inte brist på välfärd. Okej, en socialdemokrat skulle säkert hävda att den försvann i ett trollslag vid maktskiftet 2006, men då kvarstår frågan om varför det fanns brottslighet under de tolv år av obrutet S-styre dessförinnan?

– Den vanligaste reaktionen på att det finns våld och att det begås brott i Sverige är att ingenting händer. Ingenting , sade statsministern Fredrik Reinfeldt i sitt jultal förra året och påtalade att någonting är fundamentalt snett i ett samhälle där ”95 procent av påföljderna för grov misshandel landar i den lägsta fjärdedelen av straffskalan”.

Ännu kan Alliansen inte stoltsera med att ha förändrat allt detta sneda, men de har tagit några steg. I somras höjdes det tidsbestämda straffet för mord till högst 18 år, med lägstanivån tio år. Resultatet blev en mer nyanserad straffskala jämfört med tidigare ”max tio år” eller ”livstid” (ett uttryck som förstås inte innebar vad det låter som). Synen på återfallsbrottslighet gavs också uttryck i skärpta straff. Annat gott är den nystartade satsningen mot relationsvåld och hedersvåld.

Under den gångna helgens S-kongress föreslog partistyrelsen skärpta straff för sexköp. Minst ett år i fängelse anser S-toppen är ett rimligt sätt att bestraffa sexköpare. För det första. Sexköpslagen har inte gjort mycket för att bekämpa prostitutionen. Senast i somras rapporterades det att gatuprostitutionen i storstäderna ökar (DN 27/7). För det andra. Minst ett år? Det är inte särskilt ovanligt att komma undan med mindre för en misshandel. Och då talar vi inte om ett brott som inleds med frivillig utväxling av pengar.

Sexköpslagen är kort sagt en inkonsekvent och motsägelsefull skapelse som fungerar illa och är moraliserande. Därtill moraliserar den bara i en riktning. Därmed inte sagt att man ska blunda för företeelser som människohandel, men för detta finns andra lagar och vägar.

Batongpolitik, brukar oppositionen kalla det när Alliansen tar hårdare tag mot oordning och brottslighet. Men S är inte renons på batonger. Batongsossar finns – men de tar huvudsakligen fram detta redskap när de vill inympa lite ideologiskt drivet hyfs i folk.

Vad kan vi egentligen vänta oss när det gäller brottsbekämpning om de rödgröna tar makten? Svaret är att det vet vi inte. I de sju arbetsgrupper som är tillsatta för att mejsla fram ett gemensamt rödgrönt alternativ finns inte politikområdet med. Det är oroväckande med tanke på att de rödgröna skiljer sig åt en del i dessa frågor.

Bland samarbetspartierna är batongtillgången skral. Vänsterpartiet vill bland annat återinföra halvtidsfrigivningen och slopa livstidsstraffet och är i stort sett alltid emot alla straffhöjningar. Det är inte otänkbart att de skulle få MP med sig i en smärre ”Släpp fångarna loss-yra”. Besked före valet om hur den rödgröna politiken ska se ut vore önskvärt.