Jan Guillou beskriver sina kontakter med KGB som normala politiska samtal, ”inte konstigare än att träffa sossar”, och menar att Sovjets intresse för honom berodde på att han som reporter på FIB Aktuellt var ”ett namn för fram- tiden, en påläggskalv” (Expressen 25/10).

Den som råkar få se ett nytt nummer av FIB Aktuellt kanske tvivlar. Men det var en annan tidning då, med slående tabloidjournalistik och lättklädda flickor snarare än hårdporr. 1966 nådde upplagan över 300000 exemplar. Framför allt var det en tidning som lästes på luckan. Fibban hade garanterat bättre genomslagskraft bland rekryterna än Värnpliktsnytt. Nog var detta intressant för KGB.

Men även när Guillou sparkats från Fibban bedömdes han ju vara en givande samtalspartner. Vad pratade de om? Vad kan ha varit intressant för KGB att veta om Sverige, och som kanske bara Guillou kunde berätta?

Iögonenfallande är kronologin. Samtalen inleddes 1967 och fortgick således till 1972 eller -73.

Med sexdagarskriget 1967 möblerades den politiska kartan om i Mellanöstern. Efter Israels förödmjukande seger över Egypten, Jordanien och Syrien (och de andra bidragande arabstaterna) övergick, grovt uttryckt, Israels fiender från konventionell krigföring till asymmetrisk, och från panarabism som ideologi till den nyuppfunna palestinska nationalismen. Hur Sovjets officiella stöd till arabdiktaturerna och inofficiella stöd till de palestinska terrororganisationerna debatterades (eller inte debatterades) i västvärlden var naturligtvis en angelägen propagandafråga för KGB. Socialistiska men demokratiska Sverige var ett brohuvud för den propagandaoffensiven.

Att Jan Guillou vid tiden startade tidskriften Palestinsk Front är en händelse som ser ut som en tanke. Inte konstigt om Sovjetunionen ville ha en direktkanal dit.