Kan man inte öka den offentliga sektorn för att få bort arbetslösheten? Den frågan får Sven-Erik Österberg, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, i senaste numret av tidskriften Arena. ”Nej, det kan man inte göra”, svarar han, ”för då skapar man ett mer kommunistiskt system”.

Notera att Österberg placerar in en traditionell S-åtgärd på en skala av mer eller mindre kommunistisk politik. Normalt är man försiktig med att inlemma sig i en kommunistisk idétradition. Man brukar förvisso inte förneka att socialdemokrati och kommunism är historiskt sammanlänkande i arbetarrörelsen, men man brukar ändå hävda en väsensskillnad.

De senaste åren har Europas socialdemokratiska partier tappat i storlek och inflytande. Rörelser som tidigare kunde samla 35-40 procent av väljarkåren är idag kanske hälften så stora. Socialdemokratin krisar nästan överallt – se bara på Frankrike, Tyskland och England.

Orsaken står inte att finna i brist på ledarskap eller i att väljarna skulle ha tröttnat på frågeställningar om orättvisa eller solidaritet. Anledningen är kommunismens sammanbrott.

När muren föll rasade också möjligheten att vinna förtroende för en mer eller mindre kommunistisk politik. Väljarna såg att det inte fungerade.

Därefter har socialdemokrater i hela Europa brottats med samma fråga. Om kommunismen inte fungerar, och om den socialdemokratiska idétraditionen egentligen bara är mer eller mindre kommunistisk – vad är socialdemokrati utan den?

Idag inviger Mona Sahlin Socialdemokraternas 36:e ordinarie partikongress. Svenska S har ännu inte tappat lika mycket som andra europeiska kollegor. Men frågeställningen är samma.

Vad är socialdemokrati utan kommunism?

S har en lång historia av pragmatiskt förvaltarskap. Än idag finns åtskilliga dugliga kommunalråd som styr med sunt förnuft. Men för detta krävs ju ingen specifikt socialdemokratisk idé. När det gäller dugligt förvaltande torde Fredrik Reinfeldt och Anders Borg vara lika lämpade som Mona Sahlin och Thomas Östros. Så det är svårt att se vilken roll S kan uppfinna åt sig själva. Det är okänd terräng.

På kongressen finns en stark falang som vill vara kvar vid det gamla. Och efter kongressen väntar Vänsterpartiet med öppen famn. Men vägen vänsterut är en återvändsgränd. Sahlin måste gå åt ett annat håll.