Känslorna svallar heta om a-kassan och regeringen anklagas av socialdemokraterna för att driva högerpolitik. Men det är inte en annan syn på rätt och fel än deras som nu kommer till uttryck.

I alla fall inte om vi ska tro mannen som utformat den nya jobbpolitiken: finansminister Anders Borg (m).

Så här sade han till Dagens Nyheter (25/10): ”I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras.” Han har sänt ungefär samma signaler förut.

Hur ska man nu tolka detta? Och var står egentligen den nya regeringen ideologiskt? Det vore väldigt bra om man blev tydligare på den punkten – och visade att man står för förändring. Praktiska reformer är lika önskvärt som nödvändigt – och Anders Borg har tagit initiativ till ett antal sunda, praktiska reformer – men det behövs också ett annat idéklimat. Dels har det värde i sig, dels är det en förutsättning för att fler praktiska reformer ska kunna utformas och bli verklighet.

Jag vet att ideologi inte står högt i kurs bland politiker och kommentatorer för tillfället, men frånvaron av idédebatt betyder inte att ideologin har lämnat politiken utan att man tar den dominerande ideologin för given och inte talar om den.

Mats Odell intervjuades nyligen i Dagens industri. Då gav han besked om att privatiseringen av statliga företag ska ha höga statsinkomster som styrande princip. Punkt slut. Men detta är inte, som DI trodde på ledarplats, att vara ”befriande oideologisk”, utan att göra det ideologiska valet att statsinkomster är viktigare än exempelvis utdelning av aktier till folket och mer pengar på banken hos medborgarna.

Anders Borg säger inte att han har socialdemokratiska värderingar utan att hans värderingar inte skiljer sig ”så mycket” från s-värderingar. Men vilka s-värderingar är det han ligger nära?

Det kan inte gärna vara dagens socialdemokrati han talar om. Den har visserligen accepterat 1990-talets liberaliseringar, men dess mer idédrivna politik har handlat om stopplagar, detaljstyrning av arbetsmarknaden och ökad politisering av myndigheterna. Göran Persson och Pär Nuder värderade makten så högt att man var beredd att hävda att utanförskapet på arbetsmarknaden inte var något större problem. Varför skulle man vilja lägga sig nära det?

Och det handlar knappast om värderingarna hos s under ”det långa 70-talet”, då man ville använda staten till att producera den näst intill fullständiga jämlikheten. Då chockhöjde man skatterna, drog på sig skyhög inflation, gav skolan ett helt annat fokus än fostran och
kunskap, betraktade företagare som samhällsfiender och krävde att facken skulle få makten i näringslivet med hjälp av löntagarfonder. Och så där tycker inte den nya finansministern; det gjorde ju inte ens den förra.

Nej, jag gissar att Anders Borg syftar på en medborgerlig hållning som moderater av någon självutplånande anledning gärna kallar ”gammal arbetarmoral”.

Att samhället ska bygga på ömsesidighet; att rättigheter hör nära samman med skyldigheter; att den som kan jobba och göra nytta ska göra det och att de som är verkligt svaga och arbetsoförmögna ska få hjälp med kvalitet av den offentliga sektorn; att skola och sjukvård inte ska vara plånboksfrågor, och att även staten ska ha ordning på finanserna.

Så där tyckte, i alla fall en del, dominerande socialdemokrater fram till tiden för ATP-omröstningen – och en del socialdemokratiska dissidenter inom kanslihushögern på 1980-talet, liksom Jan Edling och Jan Nygren i dag. Men det är inte lätt att förstå varför man ska tala om dessa idéer som just ”socialdemokratiska”.

I dag är de mycket mer typiskt borgerliga. I alla fall bland politikerna. Bland väljarna har de stöd i bägge lägren. I själva verket handlar det om ett svenskt kulturarv, som s gick till hårt angrepp emot under sin radikalaste period men misslyckades med att knäcka.

Om man som borgerlig politiker vill berätta att man ställer upp på det gemensamma idéarvet i Sverige, varför inte göra det i termer av borgerlighet i stället för socialdemokrati? (Och sedan kan man förstås önska att en borgerlig regering har en lite mer offensiv hållning än ett bejakande av den gemensamma nämnaren. Vilka socialdemokrater har någonsin nöjt sig med det?)

Den skeva svenska historieskrivningen är ett stort problem: intellektuellt och inför framtiden. Det behövs mycket mer kunskap om näringslivets, de borgerliga yrkenas och den politiska borgerlighetens viktiga bidrag till samhällsbygget – och mindre av okritisk acceptans av myten att arbetarrörelsen ensam byggde landet och vill mer väl än andra.

Jag tror inte att Anders Borg är socialdemokrat. Men jag är genuint intresserad av att höra honom utveckla varför han väljer att uttrycka sig som han gör.