Hur ska vi tygla de unga männen?

I alla samhällen är det de unga männen som beter sig mest asocialt. De slåss och skränar mer än andra. Tron på den egna osårbarheten får dem att ta oproportionerliga risker. De är överrepresenterade vad gäller i stort alla sociala patologier – kriminalitet, utslagning, drogmissbruk, våldsutövning. Alla civilisationer har därför utvecklat metoder för att stävja detta mönster, för att leda och anvisa, kontrollera och disciplinera de unga männen. Allt i syfte att minska effekterna av vad som verkar vara en ofrånkomlig allmänmanlig utvecklingsprocess. Tack vare rätt metoder och med tilltagande ålder har de unga männen också förvandlats till ansvarskännande medborgare, plikttrogna vuxna och omtänksamma fäder.

Arbete från tidig ålder eller fortsatta studier, att gå till sjöss eller göra värnplikt, idrottsengagemang eller bildningsresor, har varit olika sätt på vilka unga män fått lära sig självbehärskning, respekt för sin omgivning och för andra människor. Krav på mätbar kunskap och synliga prestationer och tydliga trösklar för inträde eller meritering, i kombination med kännbara belöningar, har understött processen. Men de flesta system och institutioner som har funnits i det svenska samhället och som har tjänat detta syfte, har under de senaste decennierna förlorat i betydelse.

Undervisningssystemet har präglats av kravlöshet. Jagförsjunket självförverkligande har ersatt det samhälleliga idealet om välförtjänt erkänsla.

Arbetsmarknadsregleringar och allt högre ingångslöner har omöjliggjort ett tidigt inträde i arbetslivet. Värnplikten, där två hälsosamma bieffekter var att pojkar fostrades till män och ynglingar ur olika samhällsklasser lärde känna varandra, är numera upphävd även formellt. Folkrörelseidrotten förlorar mark, medan våldet runt idrotten tilltar. Den kontroll som utövades av en lokal ordningsmakt är avskaffad.

Samtidigt har andra system utvecklats som påskyndat upplösningstendenserna.

Den allt större omhändertagandesektorn har förklarat att alla är offer, också förövarna. Ett utbyggt bidrags- och transfereringssystem har gjort det mindre kostsamt att inte arbeta. Den politiskt så populära retoriken om diskriminering och utstötthet, där majoritetssamhället beskrivs som ogint, avogt och främlingsfientligt, har stått i vägen för en saklig värdering – att vandaler är vandaler, oavsett vad de kallar sig.

Inget samhälle kan i längden utan motreaktion låta sina unga män stå utanför såväl arbetsmarknaden som högre studier.

I några samhällen används ordningsmakten för att komma till rätta med problemet, men det kan leda till allvarliga problem som intrång i de medborgerliga rättigheterna. Auktoritära försök att mobilisera ett samhälles unga kan ta en ände med förskräckelse. Samtidigt är utmaningen reell.

Det svenska samhället står inför ställningstagandet hur vi ska hantera de ökande problemen med unga män. Frågorna är från vilket politiskt håll initiativet ska komma – och hur det ska se ut.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.

thomasgur@hotmail.com