Vi rullar fram i sakta mak mot det ”gemensamma säkerhetsområde” (Joint Security Area) vid Panmunjom där Nordkorea och Sydkorea skaver mot varandra och håller avstämningsmöten om sitt vapenstillestånd. Den demilitariserade zonen står grön och frodig på ömse sidor om bussen, och djurlivet ska ha blivit rikt i människornas frånvaro, men några vandringar är inte att tänka på. Det finns inget fredsavtal, konflikten lever och beredskapen är hög. På vägen från FN-styrkans Camp Bonifas fram till JSA passerar vi genom tre fasta försvarslinjer som löper längs zonens sydgräns: ett stridsvagnshinder, ett fält med landminor och ett taggtrådsstängsel. Vad som först verkar vara en bro över vägen är i själva verket ett betongstycke, som har laddats med sprängämnen så att trafiken ska kunna blockeras på ett ögonblick.

Den nordkoreanska sidan håller låg profil när vi väl kommer fram till själva demarkationslinjen. En ensam vakt betraktar oss på avstånd när vi släpps in i den blåmålade förhandlingsbarack som ligger mitt på gränsen. En amerikansk underofficer berättar om rävspelet kring förhandlingarna; två sydkoreanska soldater står med händerna knutna vid höfterna som om de just skulle starta en taekwondomatch. De bär alltid solglasögon; det ska inte kunna uppstå ögonkontakt med fienden.

För den som kommer från ett land som har fattat politiska beslut om att det inte existerar några militära hot känns alltsammans smått surrealistiskt. Men i Sydkorea kan man inte kosta på sig samma sorglöshet. Nordkoreas stående armé är en av världens största. Det mesta av utrustningen är säkert lika modernt som fri- terad camembert med hjortronsylt, men det finns tusentals artilleripjäser riktade mot söder, även gammaldags granater lemlästar och förstör och det är bara fyra mil från gränsen till Seoul. Nordkorea har ett ledarskap som lät tre miljoner människor svälta ihjäl vid 1990-talets mitt – och man har kärnvapen. Man genomförde sin första provsprängning för tre år sedan, och nummer två kom nu i våras.

Föga förvånande har den sydkoreanska pressen (men långt ifrån bara den) följt Kinas premiärminister Wen Jiabao med örnblick när han i veckan varit på officiellt besök hos Nordkoreas ”käre ledare” Kim Jong Il. Ledaren tog själv emot på flygplatsen, och han tycks ha gått med på att Kina ska få bygga en bro över en gränsflod: Betyder det att han nu vill ställa sig in hos Beijing? Han har sagt att han kan tänka sig att återuppta de så kallade sexpartssamtalen (med Kina, Japan, Ryssland, USA och Sydkorea) om han först får hålla samtal på tu man hand med USA: Är det på riktigt eller spel för gallerierna?

Vem vet?

Men två saker vet man: Kärnvapnen är Kim Jong Ils enda trumfkort – och i den stund som han går med på det internationella samfundets krav och totalskrotar kärnvapenprogrammet finns inte trumfkortet kvar. Allt talar därför för att vi får leva med de nordkoreanska piruetterna ett bra tag till: först vapenskrammel och hot, sedan diplomati i utbyte mot leveranser och eftergifter, därefter mer hot och provskjutningar. Exemplet Nordkorea visar tydligt varför Iran på inga villkor får till-låtas utveckla kärnvapen.

Väst måste få med sig Kina, som håller den nordkoreanska ekonomin under armarna och är det enda land som har riktig påverkanskraft. Men Kina tycks frukta ett haveri för den nordkoreanska kommunismen, flyktingströmmar och ett enat, demokratiskt Korea som ny granne mer än vad man fruktar Kim Jong Ils raketer och förkalkade skräckvälde. Därför går man oändligt mjukt fram. Den kalkylen kan aldrig hålla i längden. Vad hade hänt om Kina självt inte förmått reformera sig? Då hade Mittens rike kollapsat för länge sedan.

Väst måste också, i så hög grad som det går, rikta eventuell nödhjälp och sin kommunikation till människorna istället för makthavarna i Nordkorea. Ju fler som kan få upp ögonen för att det finns alternativ till kommunismen, desto bättre.

Under tiden gör sydkoreanerna klokt i att hålla garden uppe. Den som har lynniga eller mäktiga grannar bör planera inte bara för vad man att tror att de vill göra, utan för vad de över huvud taget har förmåga att ta sig till.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se