Är det möjligt att få Nobels fredspris i förskott? Att döma av den norska Nobelkommitténs val av president Barack Obama till årets pristagare, är svaret ja. Jag förstår att reaktionen från Vita huset blev ett överraskat Wow!

Valet av pristagare visar också att det är möjligt att inte få det i efterskott. För nog känns det som en senkommen hälsning till George W Bush:

”Den Norske Nobelkomite har bestemt at Nobels fredspris for 2009 skal tildeles president Barack Obama for hans ekstraordinære innsats for å styrke internasjonalt diplomati og mellomfolkelig samarbeid.”

Personligen hade jag hellre sett att priset hade gått till kinesiska människorättsaktivister, Morgan Tsvangirai eller varför inte – eftersom organisationer kan få priset – sextioårsfirande Nato.

Valet av Obama är både kontroversiellt och inte. Det kan tyckas lite smörigt. Eller också kan det tyckas förskräckligt att ledaren för ett land som är i två krig kan få det. Mitt problem är ett annat.

Utan tvivel har det hänt något med amerikansk utrikespolitik med Barack Obama i Vita huset. Det är en ny stil, en större vilja att jobba tillsammans med andra och omprövning över hela linjen. Det har varit spektakulärt när Obama har bjudit in gamla fiender till sökande efter gemensamma lösningar.

Inte minst viktigt är att han sökt att överbrygga klyftan mellan USA och den muslimska världen, utan att för den skull lägga sig platt. Let´s talk!

Nobelkommittén betonar att det är ovanligt att en person så till den grad som president Obama fångat världens uppmärksamhet och tänt ett hopp bland världens folk om en bättre framtid. Problemet är att det på sitt sätt också är en sammanfattning av Obamas utrikespolitik så långt. Som sagt, det är ett fredspris i förskott.

USA-vibbarna är numera mycket mer positiva än tidigare – och det är bra. Men när det gäller de hårda nötterna betyder fredspriset dessvärre inte mycket för att de ska knäckas. Det krävs två för en tango.

Jag har till exempel svårt att se fredspriset som vattendelare i förhandlingarna med Iran om bomben. Viktigare är att Obama för realpolitik i vad som också verkar omfatta en diskussion om Irak och Afghanistan, där USA och Iran kan ha gemensamma intressen. Samtidigt finns hotet om att införa riktiga sanktioner.

Inte minst i Europa knyts hoppet om en bättre framtid till Obama. Trots allt tal om ”tillsammans” handlar det hoppet i hög grad om att det är USA som ska fixa det som behöver lagas (och dessutom stå för notan). Att därför verkligen få stöd för insatsen i Afghanistan skulle säkerligen ha glatt honom mer än fredspriset.

Barack Obama har skapat skyhöga förväntningar, men än så länge saknas resultaten. Det är ett högt spel med stora insatser. Om presidenten inte levererar det som förväntas kommer det att försvaga USA:s position som global aktör – det vore inte bra för det internationella klimatet.