Miljöpartiet sänkte tröskeln för tveksamma väljare genom att radera kravet på utträde ur EU. I förra veckan försökte sig Lars Ohly på samma sak. Men ärligt talat, hur ärligt menat är det? Inför den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget talade han om förakt för demokratin och mässade om att EU saknar folklig legitimitet. Det EU Ohly vill ha är ett helt annat, dock ovisst vilket.

Mot bakgrund av att 53 procent av EU-medborgarna anser att medlemskapet är positivt för det egna landet är det övermaga att tala om frånvaro av folkligt stöd (Eurobarometer 71, sept 2009). Bara 15 procent delar den vänsterpartistiska negativismen. På Irland är stödet för EU ännu starkare, 69 procent. Uppenbarligen känner man sig där inte lika överkörd som Ohly gör här.

Som väntat tog ja-sidan hem folkomröstningsspelet på Irland. Segermarginalen blev större än vid nejet förra året. 67 procent ja mot 33 procent nej. Jag kan ha förståelse för synpunkten att ett nej i den första folkomröstningen borde ha stått sig. Det blir onekligen krystat när Margot Wallström försöker värma upp folket med prat om en lyssnande attityd och eliten sedan kallt struntar i den åsikt om Lissabonfördraget som kom till uttryck i folkomröstningar i Frankrike, i Neder- länderna och på Irland.

Men det förtjänar också att sägas att nejen framtvingat ett hänsynstagande. Jag tycker kanske inte att skillnaden är dramatisk mellan Lissabon I och Lissabon II, men för Irlands del ser bilden definitivt annorlunda ut. Irländarna har fått gehör på de punkter som man var mest negativa till förra gången.

Det är också rimligt att i ekvationen föra in det faktum att stödet för fördraget i medlemsstaterna är förkrossande.

Kristiderna har ställt EU i en tryggare dager. Island har ansökt om medlemskap och i Sverige växer den opinion som är glad i euron. Det är rimligt att krisen också har bidragit till att vända irländarnas nej till ett ja. Vid den förra omröstningen var Irland fortfarande en tigerekonomi, men det argumentet bet inte längre.

Fredrik Reinfeldt jublar förstås å EU:s vägnar. Jag hade inte sörjt om Lissabonfördraget fallit. Det är i grunden feltänkt, och domedagsprofetiorna om det inte förs i hamn har jag aldrig trott på.

Men jag gråter inte heller.

Nu hoppas jag att Tjeckiens president Vaclav Klaus inte spränger gränserna för sitt ämbetes kompetens och drar ut på ratificeringen av fördraget i hopp om att labourregeringen ska ersättas av den konservative David Cameron – med folkomröstning på agendan.

Jag är hjärtligt trött på det här och om de båda herrarna lyckas stoppa Lissabonfördraget kommer harvandet att fortsätta. Det finns viktigare saker att lägga ned den politiska kraften på.