En lång rad svenska lärare reste på fortbildningskurser i det kommunistiska DDR. Det skedde i en sådan omfattning, och med våra myndigheters uppmuntran, att det på varje skola i Sverige efter 1972 statistiskt sett fanns minst en lärare som hade genomfört studier i Östtyskland.

Det framgår av Birgitta Almgrens nyutkomna bok Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990 (Carlssons) som jag skrev om på ledarsidan den 30/9.

Cecilia Gärtner var en av dem som reste. Hon är adjunkt i bla tyska och lärare på högstadiet och gymnasiet. Vid två tillfällen, på somrarna 1981 och 1983, genomgick hon DDR:s utlandskurser. En annons i Lärarförbundets tidning lockade med kraftigt subventionerade studieplatser.

– Kursen var så billig. Man behövde bara betala resan själv. Därnere fick vi fickpengar, säger Cecilia när hon för första gången berättar om sina upplevelser i DDR.

Det officiella syftet med kurserna var att sprida tyskan och den tyska kulturen till deltagare från olika delar av världen. Men det egentliga motivet var ett annat.

Kursdeltagarna skulle ”vinnas politiskt-ideologiskt”, som DDR formulerade det, och bidra till att jämna marken för östtyskt inflytande, i väst och i Sverige. Men i Cecilias fall bidrog det istället till att hon vaccinerades mot kommunismen.

– De östtyska föreläsarna var förstås översvallande. De hade tränats i övertalningsteknik och hade färdiga svar på alla kritiska frågor. En sade till exempel att de inte fick resa fritt eftersom de först skulle vara med och bygga upp landet.

– Östtyskland var grått och smutsigt. Det var fallfärdigt. Och människorna på gatorna var otrevliga mot oss som kom utifrån, förmodligen för att de inte fick ha kontakt med oss och var rädda. Folk var misstänksamma.

– Det var en otäck stämning. När jag kom tillbaka efter att muren hade fallit var det som ett annat land.

Någon öppen politisk propaganda förekom inte på någon av kurserna. Tvärtom kunde de ansvariga ibland yttra försiktig kritik mot DDR.

Men efter att arkiven öppnades har det visat sig att till och med sådana inslag var planerade och regisserade. Det kallades att ge deltagarna frirum. Frispråkigheten skulle upplevas som spontan. DDR ansåg att särskilt svenskar uppskattade den här typen av (kontrollerad) öppenhet.

Tyngdpunkten i undervisningen låg på Goethes och Schillers klassiska kultur.

– Det verkade väldigt trevligt då. Men i efterhand förstår jag att de politiska budskapen var inbakade i kulturen.

Den nakna ideologin mötte man i andra sammanhang.

– På en utflykt till en skola bläddrade jag i barnens böcker. Allt var beskrivet ur ett marxistiskt perspektiv. Jag var ju utbildad i religion och historia, men jag kunde inte känna igen mig i det som stod där.

– Jag minns också att vi besökte Buchenwald. Men ingen ville säga att judar hade dödats där. Man sade bara att offren var antifascister och socialister.

– En annan gång träffade vi en klass med barn i tonåren. En tysk kvinna i vår grupp som hade vuxit upp i USA frågade om de inte skulle vilja besöka våra hemländer. Men ungarna skakade på huvudet och ropade unisont att Sovjet var den enda plats de ville resa till. Och så kallade de våra länder kapitalistiska och imperialistiska. Jag kommer ihåg hur lärarinnan klappade barnen på huvudet. De hade svarat rätt.

– DDR ville att vi skulle bli likadana. Vi skulle bli Östtysklands nyttiga idioter i väst.

Den enda gången som fasaden sprack var när Cecilias Betreuerin (bevakare) tog med henne in på toaletten och bad henne att växla pengar svart. Den av regimen särskilt utvalda följeslagerskan hade inte råd att köpa vanligt schampo med sina östtyska mark.

Det var alltså i utbildningar av det här slaget som svenska lärare deltog. Men alla var inte immuna. Vissa tjusades. Och det var det här landet som Ingvar Carlsson sent på 80-talet påstod att Sverige hade mycket att lära av.

Cecilia Gärtner blev nästan illamående när hon hörde honom säga det.