Bestefar, vad är det viktigaste som du har åstadkommit under dina 80 år?

Den frågan ställer Kåre Willochs sonson i födelsedagsboken Kåre Willoch (i redaktion av Kristin Clemet och Harald Stanghelle, Kagge Forlag, 2008). Den tidigare ledaren för Høyre svarar inte oväntat Høyrebølgen , som lyfte honom till statsministerposten 1981–1986. Det som Will- och betonar är dock värderingsskiftet:

”Nemlig avviklingen av hele det sosialdemokratiske tankegods, som dengang var noe helt annet enn det man kaller sosialdemo-krati idag. Det sosialdemokratiske tankegods var en gjennomfört trang till regulering og bestemmelse av när sagt alt .”

Willoch menar att Arbeiderpartiet tvingades att acceptera Høyrebølgens frihetsidéer och att dessa nu är ”felles tankegods”.

Nja. I samma antologi beskriver Arbeiderpartiets tidigare partiledare Thorbjørn Jagland processen som ömsesidig. Visserligen tvingade högervågen de norska socialdemokraterna att städa upp, men i regeringsställning byggde Høyre också vidare på den socialdemokratiska modellen.

Det räcker med en snabb rundtur i det norska politiska vallandskapet för att ge Jagland rätt. Att det dessutom saknas sakpolitisk nerv i morgondagens stortingsval ökar inte höjdarfaktorn. Istället är det regeringsfrågan som kommer att göra valvakorna till supernervösa tillställningar.

Opinionsmätningarna visar att det kan bli en borgerlig majoritet, men regeringsskiftet kan inte tas ut i förskott. Tyvärr är det inte ens säkert att det kan tas ut i efterhand, alltså efter en borgerlig valvinst.

Valet 2005 hade två stora förlorare och det resulterade i två brutna tabun. Arbeiderpartiet gick för första gången i koalition – med Sosialistisk Venstre och Senterpartiet (som bara har namnet gemensamt med Maud Olofssons parti). Høyre, å sin sida, öppnade i år för regeringssamarbete med det största oppositionspartiet Fremskrittspartiet.

Carl I Hagens parti innehas numera av Siv Jensen, men kännetecknas fortfarande av två saker: att lova allt samtidigt (till exempel större offentlig sektor och lägre skatter) och flirta med främlingsfientlighet (budskapet är vanligen tyst men tydligt).

I valkampanjens inledning spelades statsministerpjäsen upp som ett drama mellan Jensen och Jens (statsminister Jens Stoltenberg). Det trivdes båda med. Jensen har dock inte spelat sina kort särskilt väl. Kritik mot ekonomiskt lättsinne har dessutom fått opinionssiffrorna att dala. Och så är det alltså regeringsfrågan.

Venstres Lars Sponheim har deklarerat att han föredrar Jens framför Jensen. Venstre har också utfärdat en garanti för att man aldrig ska sätta sig i samma regering som Frp.

Att Venstre och Kristelig Folkeparti utsåg Høyres Erna Solberg till sin statsministerkandidat har inte heller förbättrat samarbetsklimatet. När Solberg och Jensen skulle fotograferas på tu man hand var känslan inte en session med två blivande politiska sambor utan frosten hos ett nyskilt par.

Frp har lämnat en egen garanti, nämligen att inte stödja en regering i vilken partiet själv inte ingår. Det är ett klart hot om att fälla en borgerlig trepartiregering (och det har man gjort förr).

Høyre har ökat sitt väljarstöd genom att betona värdet av ett regeringsskifte och viljan att ta ansvar för att sy ihop en borgerlig regering (Solberg kan också ha fått en del sympatistöd efter att av en kostexpert ha blivit påhoppad som en tjockis utan självkontroll). Återstår att se hur långt det räcker.

Alla garantierna riskerar att bli en garanti för misslyckande.

Tankarna går till ett svenskt 1970-tal där det politiska spelet på den borgerliga kanten byggde på principen var och en för sig.

Fremskrittspartiet spökar för norsk borgerlighet och jag tycker inte att det längre finns något annat val än att låta partiet ta ansvar.

Det underströks vid ett seminarium häromdagen, med valforskaren Bernt Aardal och journalisten Elisabeth Skarbø Moen, att de norska populisterna inte är som Dansk Folkeparti.

Jag testade mig i Aftenpostens valgomat. Till 60 procent tycker jag som Jensen och till 41 procent som Jens. Mest – 73 procent – konstaterar jag, stämmer det mellan mig och Erna Solberg. Min entusiasm är dock måttlig. Det är mer fart på de borgerliga i Alliansen.