Krönika | Byt glasögon
Biografer vevar dussinfilm men säljer popcorn i kubikmeter. Bensinmackar har pastasallad och korvmenyer men man får leta förgäves efter halvljuslampor och fälgkors. Gymnasier erbjuder matlagningskurser men fuskar med franskan. Public service-tv satsar på såpor men slimmar utlandsbevakningen.
Kärnverksamhet i all ära, det är mer underhållande och lönsamt med allt annat.
Precis som i politiken. Riksdag och regering lägger sig i snart sagt allting i människors liv men låter statens mest grundläggande uppgifter förfalla. Man satsar på bidrag och innefrågor och på att gå LO till mötes, medan det som ingen annan än staten kan sköta hanteras med vänster hand. När hörde ni senast ett engagerat ord från Göran Persson eller Peter Eriksson om rättsapparat och försvar, krisberedskap och kulturarv, fri forskning och kunskap i skolan?
När makthavarna ändå vänder blicken mot kärnstaten har de alltför ofta politrukens i stället för statsmannens glasögon på sig: de utnämner partikamrater, de
startar kampanjmyndigheter, de ger domarna ett lönesystem som sätter snabbhet framför oberoende, de satsar förmögenheter på forskning om det politiskt korrekta och ger den fria forskningen allt sämre villkor.

Socialdemokraterna älskar den offentliga sektorn, men de vansköter staten.
Inget i valmanifestet tyder på att s tänker ändra sig. De har viktigare saker för sig: skattefinansierad tandvård för 24-åringar, sänkt maxtaxa på dagis, höjd a-kassa och 3 000 nya fritidspedagoger.
Kärnstaten behandlas i korta, disträ passager, som har väldigt lite konkret politik att erbjuda. Forskningsanslagen ska höjas, men det sägs inget om större integritet för forskarsamhället utan det är politiskt utvalda "strategiska framtidsbranscher" som gäller, och målet för högskolan ska även i framtiden vara att hälften av varje årskull går där. Leif Pagrotsky leder färden från universitet till sysselsättningsfabrik.

S-manifestet efterlyser fler poliser men är ytterst otydligt om hur de ska minska brotten. Partiet vill
"fullfölja försvarsreformen och skapa ett modernt och högteknologiskt insatsförsvar", men det är fraser utan verklighetsförankring. S har skurit ned försvaret på ett sätt som får 1925 års män att te sig som Donald Rumsfeldkopior, och det som finns kvar tar det en evighet att mobilisera.
I skolavsnittet anar man äkta engagemang när det gäller att sätta friskolorna på plats, men när det kommer till kunskap och uppföljning blir s-manifestet vagt som en minnesanteckning av Lars Danielsson.
Hur är det med Alliansen då?
Det kunde vara bra mycket bättre. Men utgår man från valmanifestet kommer kärnstaten ändå att få gynnsammare förutsättningar med de borgerliga vid rodret.

Till att börja med finns en borgerlig insikt om att staten inte kan göra allt här i världen. Man skulle ha önskat sig mycket tydligare skrivningar om en statsmakt med avgränsade uppgifter, men manifestet inleds ändå med att Alliansen vill öka makten för enskilda och familjer, och där finns ett avsnitt om värdet av ett vitalt
civilsamhälle.
På minussidan finns torftiga rader om säkerhet och försvar. Var är kritiken av den förfärliga avlövning som har ägt rum?

I rättsavsnittet saknar man tydliga besked om förstärkning av domstolarna och åklagarväsendet, och det finns något formelmässigt över löftet om "fler poliser". Men det är bra med klartext om att det måste finnas polis i hela landet. Återstår att leverera.
Annat är desto starkare: utnämningspolitiken ska reformeras för ökad tydlighet och öppenhet. Det är centralt för kärnstatens integritet att s-märkningen återkallas, och man får hoppas att det åtföljs av städning i hela myndighetsfloran. Djurskydd: ja. Djurskyddsmyndighet som kräver sällskapsdjur till sällskapsdjuren: nej. Information: ja. Statliga kampanjer för radikalfeminism: nej.

Och så paradgrenen: utbildning och forskning. Ökad akademisk frihet. Avpolitisering. Nej till akademin som Ams-filial. Alliansen har en rad konkreta idéer om hur kunskapsfokuset och arbetsron i skolan ska stärkas och en modell för
kontinuerlig utvärdering. Varken elever eller skolor ska få underprestera i fred.
Borgerligheten har en bra bit kvar till rimlig självdisciplin i synen på vad det offentliga ska göra och få kosta. Men borgerlig regering är ett nödvändigt första steg på vägen mot en renoverad statsmakt.