Kolumn | Arbetsmarknaden

Den svenska arbetsmarknaden är på bättringsvägen. Arbetslösheten, hur du än tycker att den borde mätas, kommer nog att sjunka redan under hösten. Det är inte ens uteslutet att regeringens mål om fyra procent öppen arbetslöshet tillfälligt kommer att nås om något år eller två, till och med utan ytterligare trixande med statistiken.

Statistiska centralbyråns siffror om jobben är visserligen mer än vanligt svårtolkade. Dels har regeringen
i väntan på jobben lekt den mindre lustiga variant av kurragömma, som går ut på att dölja så många som möjligt av de arbetslösa i olika arbetsmarknadsprogram, eller låta dem lämna arbetskraften. Dels har SCB lagt om statistiken vilket försvårar jämförelser.
Icke desto mindre kan vi notera följande. Efter flera års stiltje hände något med arbetsmarknaden under 2006. Antalet sysselsatta har varje månad ökat jämfört med samma månad året innan, och ökningstakten tilltar. Detsamma gäller antalet nyanmälda lediga jobb, och varslen om uppsägningar blir färre. I undersökningar har hushållens tro på en förbättrad arbetsmarknad ökat kraftigt i år och de är nu mer optimistiska än på över fem år. Visserligen har själva arbetslösheten ännu på sin höjd minskat marginellt, och det finns en hel del luft i de jobbsiffror som publiceras. Men sammantaget visar indikatorerna otvetydigt att jobben, faktiskt, nu kommer.
Om detta vill jag säga följande: tacka fan för det. Det var på tiden.

På fem år har den svenska ekonomin vuxit med hela 15 procent. Sysselsättningen då? Praktiskt taget
oförändrad. Det är ett kolossalt misslyckande att
tillväxten uteslutande är en följd av att företagen rationaliserat och höjt produktiviteten. Varför har inte fler av Sveriges undersysselsatta händer och hjärnor redan satts i arbete?
Det finns en överhängande risk att jobbtillväxten blir ett senkommet och kortvarigt konjunkturtoppsfenomen, som nästan inte ens hinner börja beröra ungdomar, invandrare och andra grupper med otillständigt hög arbetslöshet innan det är över. För en varaktig förbättring krävs strukturella åtgärder: att främja förutsättningar för företagande liksom att göra det mer lönsamt för människor att jobba. Det vore riskfyllt – men typiskt – att blunda för
problemen för att konjunkturen är god.

Borgerliga regeringar har hittills kommit till makten när den svenska ekonomin dragits med svåra ekonomiska obalanser och en fallande konjunktur och har därför av många kommit att förknippas med akut ekonomisk oreda snarare än omsorgsfullt och genomtänkt reformarbete. Nu kan det bli tvärtom. Blir det ett skifte kan det vara så att den nya regeringen har konjunkturmedvind när den ska ta itu med sitt centrala uppdrag: att skapa förutsättningar för en långsiktigt bra arbetsmarknad. Det vore i så fall en skön ironi.