är Fredrik Reinfeldt talade på Moderaternas arbetsstämma i förra veckan markerade han att partiets politiska förändring hade fullbordats. Han trädde fram som välfärdsstatens långsiktiga förvaltare. Han gjorde anspråk på att vara en modern folkhemsfader; en ny tids Tage Erlander.

I sitt tal hyllade statsministern ”de duktiga tekniker och naturvetare” som byggde ett rationellt och välfungerande välfärdssamhälle. Han satte likhetstecken mellan ”föregångslandet Sverige” och en samhällsgemenskap där politiken är aktiv och närvarande.

Moderaterna tror inte på revolutionen, som Reinfeldt sade. Det är bra att partiet har lagt ned ambitionen att genomföra ett omvälvande systemskifte, och en nedmontering av den offentliga sektorn, som människor inte vill ha. Men den nya förtjusningen i staten har en baksida. I stämmotalet nämndes de civila gemenskaperna endast i förbigående.

Det är det här , kanske mer än någonting annat, som bekräftar Moderaternas politiska omgörning. På 1980- och 90-talen fördes i Sverige en omfattande debatt om civilsamhällets betydelse. Personer inom och i kretsen kring Moderaterna var pådrivande. Partiets dåvarande informelle chefsideolog, sociologen Hans L Zetterberg, lanserade tanken om de ”små världarna”, familj, marknad, kultur och religion, som balanserade upp politikens inflytande.

Vårt land har förändrats sedan dess. Trycket från offentligheten på den enskilda människan är inte längre lika stort. Men det är fortfarande väsentligt att värna om de små civila plattformar som stödjer oss på sätt som staten inte kan. Och det är fortfarande viktigt med en politisk kraft som principiellt, och med tydlighet, står upp för den lilla världen.

Fröet till en ny sådan kraft tycks nu finnas i kristdemokratin. Göran Hägglund har visat att han sympatiserar med människors vilja att också bli lämnade ifred av makten där ovan. Men det ingår ännu inte i Kristdemokraternas program, så som det tidigare gjorde i Moderaternas. Att röra upp konflikter med kultursidorna är i så fall en tydligare del av partiets politik. Men det är svårt att se hur det kan bära längre än en sommar.

Varför betonar Kristdemokraterna inte vikten av civilsamhället? Sverige, såväl som den borgerliga Alliansen, behöver både dem som värnar om staten och dem som värjer sig mot den.