I förra veckan publicerade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en uppseendeväckande artikel av journalisten Donald Boström.

Under rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” vävdes en text som ger intrycket att Israels armé dödar palestinier för att skörda deras organ. Vid en noggrannare genomläsning framgår att skribenten aldrig faktiskt påstår detta, men varje kompetent språkanvändare uppfattar tydligt att detta är budskapet som förmedlas. Tekniken är inte ovanlig. Varje sensationsskribent värd sitt salt vet hur ord ska vrängas för att hålla sig själv skadeslös när det man vill förmedla inte tål dagens ljus.

Sålunda försvarar sig Boström med att han visserligen inte kan belägga att den israeliska armén ägnar sig åt mord i syfte att komma över offrens organ. Däremot kan han belägga att någon har sagt detta till honom. Det är för det första ett absurt försvar för att sätta något i tryck – jag kan belägga att någon har påstått att Bill Clinton är massmördare – och för det andra inte tillräckligt enligt vedertagna journalistiska kriterier: två av varandra oberoende källor krävs för att hävda ett faktum.

Återigen, Boström försvarar sig med att han inte hävdar ett faktum, men om han inte gjorde ett påstående mellan raderna, då saknar det uttrycket mening.

Den viktiga frågan gäller emellertid den syn på det judiska folket som Boström ger uttryck för. Han menar att artikeln inte uttrycker ett specifikt förakt för judarna.

Det är en uppenbart ohållbar position. Vad är det för sorts människa som dödar en oskyldig person, skär upp kroppen, karvar ut organen och sticker dem i en kylväska, allt för snöd vinnings skull?

Antingen en sjuk människa som slår ner i ett samhälle som en oförutsägbar blixt från klar himmel. Eller en person ur en perverterad kultur där värderingar förvridits och onda beteenden provocerats fram under ett ihållande tryck av en social legitimering av det annars otänkbara. Tankarna går till William Goldings skräckroman Flugornas herre eller George Orwells 1984 .

Boströms antydningar gäller alltså inte en ensam galning som löpt amok. Den riktar sig mot den israeliska armén och dess praktik. Därmed kan det kultursidan påstår bara förstås psykologiskt och sociologiskt mot en bakgrund av ett antagande om en vidare kontext, i form av ett ondskefullt land och ett förvridet folk. Det landet är Israel. Det folket är judarna.

Så ett viktigt sidospår . Efter att Åsa Linderborg låtit publicera Boströms artikel ryckte det officiella Israel och det officiella Sverige ut att stämma i bäcken. Israels vice utrikesminister har krävt av Sveriges regering att den fördömer artikeln. Sveriges ambassadör till Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, gjorde ett uttalande på ambassadens hemsida, där hon angriper Aftonbladet. I båda fallen handlar det om oacceptabla påtryckningar mot en fri publikation som skyddas av den svenska tryckfrihetsförordningen. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin reagerade med rätta, krävde och fick ett klargörande av utrikesminister Carl Bildt – stickspåret är stängt.

Nu är det dags för Helin att fundera över om det är förenligt med Aftonbladets självbild och publicistiska uppdrag att behålla Åsa Linderborg som kulturchef.

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut.