Barack Obama eller John McCain? Den frågan hade rätt många svenskar ett tydligt svar på. Jag tror att få visar samma engagemang när det gäller om Hamid Karzai, Abdullah Abdullah eller Ashraf Ghani idag väljs till president i Afghanistan. Men det är en fråga som också berör oss – ju bättre president desto snabbare kan vi ta hem våra soldater.

Jag skulle i alla fall lägga min röst på Ashraf Ghani.

Talibanernas religiösa diktatur i Afghanistan varade i fem år och förde ett redan krigshärjat land tillbaka till en nidbild av den mörka medeltiden. Landet blev också en fristad för Usama bin Ladins terrorister, något som ledde till att talibanväldet störtades av en FN-allians efter attackerna i New York och Washington den 11 september 2001.

Framtiden öppnade sig. ”Den politiska eliten hade en fantastisk möjlighet att skapa en fungerande stat”, skriver Ashraf Ghani och Clare Lockhart i Fixing Failed States (Oxford University Press, 2008). Men, konstaterar Ghani och Lockhart, de flesta satte sitt egenintresse före det allmänna bästa. Chansen förslösades genom fraktionsstrider och sökande efter personlig vinning. Afghanistan intar den föga hedrande platsen 176 av 180 undersökta stater i Transparency Internationals korruptionsindex 2008.

Som FN-rådgivare var Ashraf Ghani en nyckelperson bakom den övergångsregering som bildades under ledning av Hamid Karzai. Ghani var sedan under två år finansminister och har senare bland annat varit aktuell för jobbet som FN:s generalsekreterare. Sannolikheten för att han ska vinna är dock inte stor. I stället är Karzai storfavorit i ett val, som liksom det förra kommer att kantas av anklagelser om valfusk.

Delvis är det FN:s fel. Inför presidentvalet 2004 sade FN nej till att upprätta en biometrisk databas (som sedan hade kunnat användas i andra sammanhang) och istället beslöt man använda ett osäkert system med fingeravtryck. Skälet sades vara att en givare hade donerat kartong för fingeravtryckstagning och att man inte ville stöta sig med givarlandet.

Av allt att döma kommer Afghanistan också efter presidentvalet att sakna det som har varit helt avgörande för byggandet av demokrati och marknad i det forna Sovjetunionen och Östeuropa. Valet av reformstrategi – snabb eller långsam förändringsprocess – var inte avgörande utan snarare de politiska ledarnas engagemang och förmåga att ihärdigt driva en konsistent politik. Karzais mest ihärdiga linje är att köpa stöd med hjälp av statliga (bistånds-)medel.

Man ska alltså inte ha något illusioner om kommande underverk ifråga om hur statens makt utövas, möjligheten att minska korruptionen och att öka rättssäkerheten. Samtidigt visar ändå entusiasmen för valet att det är demokrati som afghanerna vill ha. Talibanernas alternativ är att hota med att döda varje afghan som går till valurnorna.

Valet äger dessutom rum samtidigt som den ökade internationella truppnärvaron kan ge Afghanistan en andra chans. Tidigare har man bara gjort det man kunde men nu har man börjat göra det man bör – inte bara jaga talibaner utan också hålla territoriet. Därmed blir det möjligt att bygga fred.

I det läget höjs röster för att Sverige ska ta sin hjälm och gå. Det är ynkligt.