En ”normkritisk” myndighet bör granska och lägga till rätta allt det som är för vanligt. Denna inte helt genomtänkta idé lades igår fram av miljöpartisten Yvonne Ruwaida på debattsajten Newsmill . Tyvärr är detta kosmiska förslag inte bara underhållande. Dessvärre tycks det också ligga helt rätt i tiden.

I den pågående Pridefestivalens tält, och på flera kultur- och ledarsidor, formuleras skarp kritik mot ”heteronormen”. Den normerande heterokulturen, heter det, är unken och våldsamt förtryckande.

Pilen som ska punktera ”heteronormens” bultande hjärta är, enligt SvD :s rundringning till ledande personer i hbt-rörelsen igår, visst en reform av namnlagen. Den måste göras om så att alla människor kan heta vad de själva önskar.

Nu är det som regel inte möjligt för män att använda kvinnonamn. Kvinnor får heller inte ta sig mansnamn. Det är ett sakernas tillstånd som nu bör förändras, ropar inte bara hbt-rörelsen utan även exempelvis Expressens ledarskribenter (26/7).

Men det är inget konstigt med att vi har könsbundna namn eller att det är svårt att överskrida namnlagens gränser. I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse. Det är en första spillra av information som säger något om oss själva, ett smörjmedel i våra inledande relationer.

Att presentera sig med ett namn som inte stämmer överens med ens kön är att sätta sig på tvären i den sociala växelverkan. Det uppfattas oundvikligen som ungefär lika märkligt som att vägra ta i hand. Är detta verkligen hbt-rörelsens nya stora stridsfråga? I så fall är det ett förminskande av de verkliga framsteg som homosexuella har gjort och fortsätter att göra.

När ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst. Istället bygger man höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer.

Frågan är också i vilken utsträckning majoriteten homosexuella, som vill gifta sig och helt uppenbart längtar efter att ansluta sig till den kultur som fram tills nyligen varit reserverad för heterosexuella, känner igen sig i kritiken. Det är ingen vild gissning att de tycker att namnfrågan är larvig.

De gynnas inte heller av att hbt-rörelsen förvandlas till en ytterlighetsrörelse som ser heteronormen som sin största fiende.