K-ordet är inte längre det onämnbara fulord det varit i Sverige. I sommar har det erövrat politikens finaste finrum.

”Gör som Europa: våga vara värdekonservativ” skrev jag i en kommentar till EU-valet ( Newsmill 12/6). Sosse-Sverige chockades över att folkliga konservativa partier vann stort i stora EU-länder. I Sverige har vi vant oss vid att högern är nyliberal. Konservativa är ju onda, väl?

Ändå visar opinionsundersökningar att svenskar är mer konservativa än vi hittills velat veta. Var gömmer vi undan dem? I ett Timbro-stylat Stureplans-KD, kanske?

Nu vill liberala åsiktsmaskiner att Göran Hägglund ska komma ut som våga-vara-värdekonservativ-liberal.

Vi som var värdekonservativa före sommaren upplever en skördetid och riskerar att bli ideologiskt ihjälkramade. En socialliberal vill bjuda in mig från kylan som talare till sin partigrupp. Hans vänster-mitten närmar sig mig där jag står – tydligt till höger om mitten och tydligt värdekonservativ. Är Sverige på väg att bli ett mitten-höger-land?

Då har något hänt i svensk politik.

Men i triumfens ögonblick gäller det att besinna sig. Inte åka till Almedalen och sola sig i den nykonservativa vågen. Hellre leva som man lär, stanna i den lilla världen och blicka bakåt.

Förra sommaren antydde en liberal på DN:s ledarsida att jag är smygnazist eftersom jag talar så väl om mammor. En tysk kvinna som hyllat Hitlers familjepolitik kallade hon ”Tysklands Elise Claeson” ( Courage, Mutter 16/7 2008). Ingen vågade försvara mig.

När ni spelar ut nazistkortet saknar ni argument, meddelade jag DN:s ansvarige utgivare. Kort därefter avgick politiske chefredaktören oväntat. Men skribenten bad inte om ursäkt. Liberaler kan vara onda.

Därför förstår jag att Göran Hägglund inte vågar vara värdekonservativ. Det kostar på. I medierna kan vi nu följa hans golgatavandring som rikspopulist efter att ha hyllat ”vanligt folk”.

Sånt luktar valvinnande k-höger à la Thatcher, Cameron och Reagan. Tänk om Moderaterna, gamla Högerpartiet, vill bli så populära?

För att möta k-hotet förenas nu svenska socialister och liberaler i det vänstermittenfält som i USA och Storbritannien kallas the liberals . En ny vänster tar form.

Under rubriken Vänsterns arena går åt höger granskar Kajsa Ekis Ekman magasinet Arena och konstaterar att vänsterns höger är liberal ( DN Kultur 11/7): ”... det som förenar det liberala och vänsterintellektuella fältet är just överenskommelsen om vilka positioner som är goda och onda”.

I vänstermagasinet Ordfront (1/2009) varnar Malin Krutmeijer för en konservativ våg när kapitalismen krisar. Under rubriken Slaget om högern låter hon liberalen Johan Norberg föra vänsterns talan med den manliga härskartekniken förminskning: ”Den svenska konservatismen /–/ är ideologiskt vek. Den är reducerad till en livsstil”.

The liberals, den nya vänstern, vill inte ha en konservativ höger; svensk höger ska vara nyliberal. Svenskt Näringsliv satsar stora pengar på det.

Nyliberaler vinner inga val. Det gör konservativa. De hotar heller inte socialismens och liberalismens käraste projekt: statsindividualismen. Det gör konservativa.

Elise Claeson är socionom och fri skribent.