Stockholm Pride närmar sig, men det känns som att den pågått halva sommaren. Vi har länge rört oss kring ämnet för årets festival. Göran Hägglunds tal i Almedalen födde en debatt om vad han egentligen menade. Låg inte en homofob begravd under de där familjehyllningarna? Och vad skulle det där ”i fred” betyda? Att alla måste leva enligt KD:s moral? Tja, alkoholmoralismen kom ju sättande snart nog. Men märk väl att det lilla KD inte fick medhåll i Alliansen.

Därefter har vi fått prov på otäck moralism och homofobi via Litauens nystiftade lag, som förbjuder positivt tal om homosexualitet. Det har aktualiserat diskussionen om grundläggande rättigheter och friheter, men också den om normer och sexualitet.

Häromdagen såg jag filmen Brüno . Roligt, absolut. Men jag förstår inte hur den gängse beskrivningen kan vara att filmen utmanar heteronormen. För, vad bevisas när Brüno klär av sig naken och med kondomer i hand försöker komma in i en Alabamajägares tält? När han vid ett fejkat intervjutillfälle lurar in den libertarianske politikern Ron Paul i ett sovrum, klär av sig och försöker förföra honom? Vilken norm är det som överträds? Om en manlig journalist lurade in Mona Sahlin i ett rum, klädde av sig och gjorde ett påfluget förförelseförsök, vore det konstigt om hon blev arg? Så fortsätter det. Den norm som Brüno överträder mest är den om hur man uppför sig. Och så där gör man inte. Ovälkomna närmanden är inte okej, de brukar kallas trakasserier. (Även om det förstås blir komiskt på film).

Förvisso utmanar Brüno snart sagt var-enda homofob han kan gräva fram, såväl i USA som i Israel och Palestina. Men är det att utmana heteronormen att söka upp extremerna och visa hur extrema de är? Människor som vi på förhand vet är de säkraste korten för att få en reaktion? Jag tvivlar.

Om man därtill betänker hur långt Sacha Baron Cohen måste gå för att ens få dessa reaktioner är det inte utan att jag börjar tänka på Hägglunds tal. Det finns stora och viktiga saker värda att uppsöka och bekämpa och det finns småskräp som rednecks och Åke Green-typer, som man kanske helst ska ignorera. Så kan det liksom få dö ut ”i fred”.

Alla normer är inte av ondo . Sociala normer handlar om förväntat beteende och om hur vi gör tillvaron smidig när vi människor nu envisas med att leva många tillsammans. En del normer är så allmängiltiga att vi gör juridik av dem och tvingar samtliga att underkasta sig. Så har vi länge varit överens om att det där med att mörda och stjäla inte är okej, för att ta några enkla exempel. Den nya lagen i Litauen utgör däremot ett helt annat exempel. I samma stund som den instiftades förgrep sig Litauens parlament på yttrandefriheten, som i en demokrati bör värnas som en fundamental norm. Därtill sänder denna lag fördömande signaler och uppmuntrar till diskriminering av homosexuella.

Det är inte bara homoprat som regleras. Även goda ord om spel och dobbel, hypnos, ovårdat språk samt dåliga mat-, hygien- och motionsvanor ingår. Allt för att skydda minderåriga. Det är, kort sagt, en lag ovärdig en modern tid.

En del av de normer den bygger på, som att god hygien är trevligt, kan förvisso många hålla med om. Men att lagstifta om sådant går tvärt emot den utveckling vi har sett i den demokratiska världen, där staterna länge har ägnat sig åt att dra tillbaka sina moraliska pekpinnar från människors privatliv – och då särskilt från sovrummen. Alldeles nyligen avkriminaliserades exempelvis homosexuella handlingar i Indien, glädjande nog.

Denna goda utveckling innebär förstås också att hbt-rörelsen har utvecklats. Tidigare bekämpade man primärt de lagar som förvägrade hbt-personer mänskliga rättigheter. Nu ger man sig i kast med de sociala normerna. Temat för årets Pride är således heteronormen.

På Stockholm Prides hemsida beskrivs temat bland annat genom fyra exempel på heteronormens påverkan. Par som inte vågar pussas hemma eller hålla hand i kvarteret av rädsla för grannarnas reaktioner. Endast ett utgörs av en situation där någon faktiskt beter sig normativt och förtryckande. I övriga exempel ligger heteronormens förtryck i någon mening hos hbt-personerna själva. De väljer att inte utmana heteronormen av oro för möjliga reaktioner. Det är förstås nog så sorgligt, men samtidigt förstår jag inte hur normers gränser någonsin ska kunna flyttas om de som berörs inte puffar på dem. Normförändringar måste ske på plats i vardagen, där de sociala normerna håller till. Politiker kan inte göra dig trygg inför grannarna. Men de kan begränsa din frihet och öka din otrygghet. Som i Litauen.