Det omskrivna fallet i Uppsala , där en familjefar ska ha hållit sina barn och sin fru inlåsta och utsatt henne för tortyr, väcker många frågor om samhällets kontrollinstanser. En intressant detalj är att åtal ännu inte kunnat väckas mot mannen, eftersom polisen inte kan fastställa hans identitet. Enligt Upsala Nya Tidning utreder polisen tre olika identiteter.

I skrivande stund kan alltså Uppsalamannen vara i princip vem som helst. Han kan vara en brottsling på flykt undan straff i något annat europeiskt land. Eller en lycksökare i Sverige för att mjölka socialförsäkringssystemet. Eller, förstås, så kan han vara en skyddsbehövande på flykt undan det våldsamma förtrycket i den islamiska republiken Iran.

Åtalet dröjer, alltså. Oklarheterna om vem mannen är tycks dock inte ha varit hinder för att en gång få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

För att understryka den svåra situation som beslutsfattarna på migrationsverket har att hantera kan nämnas att enbart fyra procent av dem som sökte asyl i Sverige under 2008 uppvisade giltig passhandling vid ansökningstillfället. Under behandlingen av de 30447 asylärendena valde blott 21 procent att uppvisa någon form av identitetshandling före avgörandet.

Det är svårt att tro att alla dessa asylsökande förlorat sina identitetshandlingar i inbördeskrig eller naturkatastrofer. Ett rimligare antagande är att beteendet anpassats efter det specifikt svenska och förment välvilliga migrationssystemet, som gjort det enklare att få tillträde till landet som papperslös än med hjälp av sitt cv.

Igår inleddes mötet mellan EU:s migrations-, justitie- och inrikesministrar vid mässan i Älvsjö. Vart femte år uppdaterar EU sin plan för polis- och tullsamarbete, straffrättsligt och civilrättsligt samarbete, samt asyl-, migrations- och viseringspolitik. Det tidigare Haagprogrammet löper ut, och efterträds av Stockholmsprogrammet, som ska träda i kraft efter toppmötet i början av december och gälla till 2014.

Som visas av antalet protester mot detta informella ministermöte så finns all anledning till kritisk debatt om de planer som dras upp. Men kritiken bör inte skymma sikten för det EU-gemensamma arbete som krävs för att undanröja uppenbara systemfel.

Här finns en rad detaljer att lösa. Till exempel frågan om en fungerande gemensam kontroll- och registerapparat i syfte att förhindra oklarheter av samma typ som den gällande Uppsalapappans identitet.

Än viktigare är att arbeta för att alla EU:s länder gör likartade och rättssäkra bedömningar av de asylsökandes skyddsbehov. Det är inte rimligt att det spelar större roll i vilken medlemsstat man söker asyl än vilka asylskäl man har.

Men viktigast av allt är att minska det tryck på asylsystemet som kommer från alla sökande som saknar asylskäl, och som tränger ut de riktigt skyddsbehövande. Detta kan bara åstadkommas genom att öppna legala kanaler för ekonomisk invandring. Sverige har med Tobias Billström som migrationsminister styrt bort från den gamla släpphänta asylpolitiken och i stället öppnat för arbetskraftsinvandring. Det är rätt väg.

På så sätt ges skydd åt dem som behöver. Så ges öppningar åt dem som vill söka ett bättre liv. Så hålls bedragarna ute.