Regeringen har draghjälp av en stark konjunktur och 1990-talets avregleringar. Näringslivet gör ett hästjobb, och de rödgröna kan sola sig i glansen. Men vad har de själva åstadkommit utöver ett pärlband av s-märkta skandaler? Massarbetslösheten bemöter de med styckevisa Ams-åtgärder. I stället för att satsa på nyföretagande och fler arbetsgivare går arbetslivsminister Hans Karlsson in för att göra det dyrare, krångligare och riskablare att anställa. Skolministern tacklar de sviktande skolresultaten genom att gå till angrepp mot friskolorna. I vården stiftar man stopp- i stället för startlagar. Politiseringen av akademi och förvaltning pågår för fullt.

Men trots denna bedrövliga meritlista lyckas
Göran Persson glida undan. Gång efter annan blir det oppositionen i stället för makten som hamnar på defensiven i debatterna och ställs till svars. Det finns tusen skäl att rösta bort regeringen, men de borgerliga har inte lyckats förädla dessa till en allmän känsla av att det är hög tid för Göran Persson och hans regering att byta jobb. I frånvaro av ekonomisk kris är uppgiften svårare än den var 1991, men det gör den inte mindre betydelsefull.

Det är för otydligt vad de borgerligas alternativ går ut på. Aldrig så konkreta policyförslag från arbetsgrupper räcker inte. Alliansen måste beskriva och vinna människors stöd för en framtidsväg av företagande, frihet och förkovran.
Blir det tydlig skillnad med borgerlig regering? Vari består i så fall skillnaden?
Blir det inte tydlig skillnad? Varför ska man då byta regering?

Två spöken måste fördrivas från det som är kvar av valrörelsen.
För det första moderaternas oro för att kunna misstänkliggöras. Det hade varit orimligt av partiet att inte göra
förändringar efter en stjärnsmäll som förra valet, men slutsatserna har blivit för defensiva. Ja, det är bra att gå till val på en politik som är genomräknad och som företrädarna klarar av att försvara. Nej, det är inte bra att slipa bort alla hörn och aldrig ta strid för en kontroversiell åsikt. Moderaternas nya syn på offentliga utgifter och uppslutning bakom arbetsrätten och Ams skaver mot sunda borgerliga grundvärderingar och föder ledsamma känslor av att partiet inte vill veta av sitt idéarv. Nu senast var det skattetrycks- målet som rök.

Partiet talar med versaler om jobb men med gemener om de nya företag som ska skapa dem, och frågan om fastighetsskatten har blivit lika mycket hanteringsproblem som moralisk tillgång. Vad söker man egentligen mandat för? En valseger kräver att m-signalerna handlar mycket mer om förändring för en bättre framtid och mycket mindre om ångest över det förflutna. De bra förslag som finns behöver sättas in i ett mer frimodigt sammanhang.

För det andra de enskilda partiernas tvehågsenhet inför allianssamarbetet. Ju mer Alliansen blir förhandlingar mellan fyra partier snarare än något nytt och vitalt som är större än de fyra var för sig, desto mindre betyder den. Om partiorganisationernas särintressen tar över, och ingen orkar vårda det
borgerliga allmänintresset Alliansen, slarvar man bort sitt allra starkaste kort.