Skillinge leje, Dramatens vänner, Ersta diakoni, Rädda Barnen, Handelshögskolan i Stockholm, Orphei drängar, judiska församlingen, Svenska PEN. Listan över organisationer som i huvudsak drivs med hjälp av privata donationer och ideellt arbete kan göras lång. Sverige har sedan 1800-talet ett rikt civilt samhälle, och påminner på detta vis om länder som Nederländerna och USA.

Men på två avgörande punkter har vi utvecklats i en unik riktning: här fördelas merparten av de ekonomiska resurserna av staten och medborgarna uppmuntras näppeligen att ägna sig åt en förtalad ”välgörenhet” – däremot sätter vi en ära i att som i dagarna bli bekräftade som det land i värden som ger bort mest i bistånd per capita till människor utanför Sverige.

Till och med i ”den sista Sovjetstaten” är det numera möjligt att få en skattelättnad för att donera pengar till ideell verksamhet och forskning. Sverige är det enda land i Europa där privatpersoner och företag inte har denna rätt.

I juni lade Gåvoincitamentsutredningen äntligen fram sitt slutbetänkande, men den anlade ett kameralt perspektiv, där skattefogden står i centrum istället för alla de människor som är – och inte minst alla de som skulle kunna vara – aktiva i det civila samhället. Utredningens förslag är följdriktigt mycket modest och utredaren, Hases Per Sjöblom, avråder från skattelagstiftning som syftar till att stimulera gåvor till forskning och ideell verksamhet.

Det är också typiskt att utredaren inte skriver en rad om den amerikanska modellen där avdrag för gåvor har givit upphov till en rik flora av organisationer som på olika vis bidrar till ett blomstrande civilsamhälle. Det kan faktiskt frodas även bredvid en stark stat, såsom i Tyskland. Lars Trädgårdh och Johan Vamstad förmår däremot lyfta blicken både internationellt och intellektuellt i boken Att ge eller att beskattas som tankesmedjan Sektor 3 gav ut i slutet av juni. De klargör att avdragsrätten inte är en teknisk fråga, utan tvärtom sätter fingret på vilken syn man har på hur ”relationerna mellan stat och civilsamhälle ska utformas, om vem som har makten över de frivilliga organisationerna, hur vår demokrati bör fungera och i vilken mån vi vill främja pluralism såväl politiskt som ekonomiskt.”

Regeringen delar så sakteliga med sig av statens makt till medborgarna. Forskningen har blivit friare, men universiteten är fortfarande statliga myndigheter. Skatterna har sänkts, men vi har fortfarande näst högst skattetryck i världen. Vi har nu ett förslag till skattelättnader för gåvor, men en motvillig utredare och finansminister.

Civilsamhället har djupa rötter i Sverige, men antalet gongos ( government-organized non-governmental organizations ) har växt på bekostnad av äkta NGOs ( non-governmental organizations ). Fristående och av staten oberoende verksamheter borde inte bara fridlysas, utan även få mer näring från sin nära omgivning.

Varför inte pröva under ett par års tid (som i Finland) och se vad som händer om vi vanliga dödliga får skänka bort våra intjänade kronor till det vi finner vikigt i livet? Låt oss få donera hur mycket vi vill, till det vi finner behjärtansvärt och se engagemanget och mångfalden öka. Filantropi är vackert.

Sofia Nerbrand är chefredaktör för det liberala samhällsmagasinet Neo.