Göran Hägglunds musikintresse är väl känt, och han har själv nämnt såväl Pink Floyd som Elvis Costello som favoriter. Får man föreslå ett namn?

Det finns nämligen ett givet soundtrack till den omstöpning av Kristdemokraterna som Hägglund tycks driva.

Att hårdrocken torde vara musikvärldens mest konservativa subkultur visas årligen på den stora festivalen Sweden Rock, som drar en enorm publik genom att främst boka artister som haft sin musikaliska höjdpunkt för decennier sedan.

Judas Priest, som grundades i industristaden Birmingham 1969 och skivdebuterade 1974, är en av rörelsens grundpelare. Albumet British Steel , som 1980 blev bandets kommersiella genombrott, är centralt i hårdrockens kulturkanon. I den inte helt livsnödvändiga men roliga boken The Hundred Best and Absolute Greatest Heavy Metal Albums, Ever som nyss utgivits av det lilla svenska förlaget Nicotext, noterar Jaclyn Bond att Judas Priest på den tiden var genrens själva definition.

Det är sant. Riffet från öppningsspåret Breaking the law , vars text beskriver det kristdemokratiska kärnbudskapet att social misär göder ungdomsbrottslighet, är som inristat i hårdrockens hörselgångar, tack vare de dubblerande gitarristerna Glenn Tipton och KK Downing.

Den röstomfångsrika Rob Halford, i läder och nitar, var stilbildande. Men det fanns en hemlighet bakom hans extrema macho-image som fansen inte kände till.

De övriga bandmedlemmarna visste från allra första början, och ryckte på axlarna åt det, men den allt mer nit- och läderklädda publiken hade ingen aning om att Halfords kostymering härrörde från hans många besök i sexshopar och fetischaffärer. Halford berättade offentligt om sin homosexualitet först 1998.

Världens mest konservativa publik tog emot beskedet med öppna armar, till presskårens förvåning. Än i dag är Judas Priest ett av hårdrocksvärldens största namn, och dess beundran för Rob Halford har snarast vuxit. Hur var det möjligt?

Jo, det är precis det som Göran Hägglund försökt förklara i sina senaste linjetal. Konservatism är inte synonymt med inskränkthet. Det privata är inte alltid politiskt.

Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.

Teorins förespråkare har åtskilligt kvar att bevisa. Oftast ropar ju de konservativa lika kraftfullt efter lag som efter ordning. Bigotteriet har inte minst drabbat Judas Priest, som en gång drogs till domstol anklagade för att ha uppviglat till självmord genom sataniska subliminala budskap i musiken.

Poirier Martinssons frågeställning har ändå fått fäste, och efter Göran Hägglunds tal i Almedalen råder det inte längre några tvivel om att detta är ett intressant fält att utforska i svensk politik. Hägglund talade äntligen om Kristdemokraterna som ett frihetsprojekt och inte som en förbudsmaskin, vilket fick starkt gensvar. Vissa har anmärkt på det lätt populistiska i anslaget, men inte så få har sett en stark lockelse i budskapet om att makteliterna ska lämna vanligt folk i fred.

Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt efterlyser exempelvis i tisdagens Expressen ”att Hägglund aktivt försöker att nå människor som vill ha mindre förbud och regleringar, och skapar en lämna-oss-i-fredkoalition för vanligt folk.” Inom det nya ledarskiktet för KDU, där namn som Charlie Weimers och Ebba Busch lyser starkt, finns antydan till en sådan rörelse. Hägglund gör rätt som orienterar sig ditåt.

Inom Kristdemokraterna kan det förstås finnas personer som har svårt för bandnamnet Judas Priest. Men det finns ett svar till dem. Namnet hämtades från en sångtext av den varmt religiöse Bob Dylan. Han har för övrigt sagt att tron finns i musiken och inte i predikandet. Det är ett vettigt ord att ta med på vägen.