Under Almedalsveckan angrep finansminister Anders Borg åter näringslivets representanter samtidigt som han hyllade den svenska fackföreningsrörelsen.

Angrepp på meningsmotståndare är politikens livsluft. I detta perspektiv följer Borgs agerande ett klassiskt mönster. Vad som är nytt för svensk politik är den front som Borg väljer att öppna och de brottytor han försöker släta över.

Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ordförandeskap tillryggalagt en lång sträcka i syfte att tona ned skillnaderna mellan sin och vänsterblockets, framför allt socialdemokratins, politik. Några gånger har nedtoningen varit taktiskt betingad, men än oftare har den varit ärligt menad – i enlighet med principen att man blir mer trovärdig i sitt åsiktsbyte om man också har övertygat sig själv om dess rättfärdighet.

Denna förflyttning närmare motståndarlägret har två effekter. Den första är att problemformuleringar kring viktiga samhällsfrågor sker på de tidigare motståndarnas villkor – något som framkommer i diskussionen kring ungdomsarbetslösheten och regleringarna på arbetsmarknaden.

Den andra effekten är att utslätningen av meningsskiljaktigheter gentemot de tidigare motståndarna, kräver att nya meningsmotståndare identifieras. Ty i likhet med alla enklare berättelser räcker det inte heller för den politiska retoriken att det bara finns hjältar och offer – det måste också finnas skurkar.

Kategorier som ”storföretagen”, ”direktörerna” och ”näringslivet” passar utmärkt i denna logik. Har man som regeringen Reinfeldt dessutom ett starkt intresse av att fram till valet 2010 behålla de cirka 150000 väljare från det socialistiska blocket, som i valet 2006 röstade borgerligt, blir det lockande att rikta angreppen på ”näringslivet” och ”direktörer”, och inte på socialdemokratin och dess allierade i LO.

Den borgerliga regeringens kalkyl är att borgerliga väljare som blir missnöjda med ett sådant agerande inte har någon annanstans att ta vägen. Opposition är å sin sida frustrerad över att regeringen inte utmålar den som sin politiska huvudmotståndare och att regeringen istället angriper näringslivet. Oppositionen försöker sålunda febrilt befästa bilden av regeringen Reinfeldt som varande i näringslivets sold.

Såväl opposition som regering har i år därför diskuterat näringslivsfrågor främst i termer av direktörers girighet och företagens bonusar, och regeringen har stoltserat med att vara tuffare än socialdemokratin, när den var i regeringsställning.

Men svensk arbetsmarknad och Sveriges näringsliv lider av problem som är oerhört mycket större än så, och som kan illustreras med följande exempel:

Antalet egenföretagare i Sverige uppgår till cirka 400000 personer – antalet förtidspensionärer uppgår till cirka 550000. Det vore önskvärt att proportionerna åtminstone var det omvända – att antalet företagare var fler än antalet förtidspensionärer.

Och varken från regeringen eller från opposition kommer några tankar om hur det ska åstadkommas.

Som sämst är politik ett kortsiktigt nollsummespel för maximering av väljarnas röster till nästa val. I svensk inrikespolitik är vi på väg mot en sådan bottennotering.

Thomas Gür är företagare och fri skribent