ALMEDALEN När svenska folket spontant ombeds nämna personer som står för riktigt bra politiskt ledarskap är det vanligaste svaret Fredrik Reinfeldt. Hans namn slår med råge tvåan, Olof Palme, och trean Barack Obama. Ärlighet, tydlighet och handlingskraft är några av de egenskaper som de svarande säger sig eftersöka.

Mona Sahlin hamnar inte ens på topp fem, till skillnad från exempelvis Carl Bildt. Hon nämns tvärtom ungefär lika ofta som Göran Persson. Grattis!

Det är Novus opinion som i samarbete med tidningen Resumé mätt hur väljare säger sig se på politiskt ledarskap. Frågeställningen är intressant. I en tid då pr-byråer, tv-panelister och spinndoktorer antas få allt större inflytande över politiken, visar mätningen att huvuddelen av väljarkåren i själva verket värdesätter kraftfulla, resultatinriktade, kunniga –men också lyhörda –partiledare.

Vidare visas att respondenterna anser att partiledaren är det absolut viktigaste i politikens utformning, och att partiledarens roll dessutom är växande. Hur man ser på respektive partiledare presenteras löpande under veckan. Hittills har enbart resultaten för folkparti- och vänsterpartiledarna avtäckts. Som väntat utklassar Jan Björklunds ledarskap Lars Ohlys.

Det rödgröna samarbetet lider med andra ord av två mycket stora problem. De heter Mona Sahlin, som folk inte tycks se som en duglig ledare, och Lars Ohly, som är direkt ogillad.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad. Så brukar det heta, varefter skalan faller. För oppositionspolitiker fungerar det antagligen lite annorlunda: den som inte kan bli beundrad kan alltid bli missnöjespolitiker.När det rödgröna samarbetet i går samlade till gemensam pressträff saknade man den enda klart lysande stjärnan Maria Wetterstrand. I stället presenterades ett klassiskt missnöjesutspel om fastighetsskatten.

Om det blir en rödgrön valseger utlovas höjd skatt på riktigt dyra villor. De cirka 35 000 kåkar som har ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor (motsvarande ungefär ett marknadsvärde om 6 miljoner kronor) beskattas då med 1 procent på det överstigande värdet. Dessutom vill man höja reavinstskatten. Den knappa miljard kronor som därmed beräknas komma in i statskassan tänker man samtidigt smeta ut på en blygsam skattesänkning på hyreshus och bostadsrätter. Man vill också utvidga den begränsningsregel som idag enbart omfattar pensionärer, så att ingen skulle behöva betala mer än 4 procent av inkomsten i fastighetsskatt.

Det finns ett genuint folkligt missnöje med hur den nya fastighetsskatten blev. Men lösningen på det problemet har inte vänsterblocket. Där väger retoriken om att ta från de rika tyngre än omsorgen om hushållens boendekostnader. Vidare är det ju så att Alliansens fastighetsskattereform inte behandlats som huggen i sten. Viss förbättring har skett under resans gång, och åtminstone Kristdemokraterna vill gå längre.

Det är möjligt för Alliansen att åter göra fastighetsskatten till en vinnarfråga. Det gäller bara att visa den handlingskraft och lyhördhet som väljarna vet att den har.