Den konservativa partiledaren går ut hårt: ”Vi har ett sammanhängande program för att laga vår trasiga politik och släpa vår demokrati in i den postbyråkratiska tidsåldern. Det innehåller massiv, vittgående, genomgripande omfördelning av makt från den politiska eliten till mannen och kvinnan på gatan.”

Det har sina fördelar att staten är större än förr i tiden, påpekar han. ”Det har gjort vårt land till en plats som är tryggare, rättvisare och där livschanserna är mer jämlikt fördelade. Men ju mer staten gör, desto större blir riskerna för att den successivt blir härskare över de medborgare som den är till för att tjäna.”

Det måste finnas motkrafter som skyddar den personliga friheten och kontrollerar statsmaskineriet, men dessa motkrafter har försvagats. ”Idag löper vi risken att få leva i en kontrollstat.”

Om och om igen måste en konservativ regering ställa två avgörande frågor, dundrar partiledaren: ”Ökar denna åtgärd den personliga friheten? Främjar den politisk ansvarsskyldighet?” Det är stora saker som står på spel. ”Om vi vill hindra staten från att kontrollera oss, måste vi stå upp mot övervakningsstaten.”

Vad är nu detta? En fantasi om vad Fredrik Reinfeldt ska säga i Almedalstalet på lördag? Ja och nej. Det vore förnämligt om statsministern använde den här sortens värderingsladdade klarspråk, men det är ingen fantasi. Citaten kommer från toryledaren David Camerons linjetal vid Imperial College i torsdags.

Han har starka skäl för sitt engagemang. Storbritannien har förvandlats till en övervakares våta dröm under åren med New Labour. Enligt Privacy Internationals senaste rankning (2007) är inget annat EU-land lika dåligt på att respektera enskilda människors integritet.

Men det är inte mycket bättre i Sverige. Vi ligger några få platser högre upp på listan strax efter Lettland och strax före Bulgarien, och vi har näppeligen stärkt våra aktier sedan 2007.

Imorgon åker Fredrik Reinfeldt till London för att träffa premiärminister Gordon Brown, men på programmet finns också ett möte med David Cameron. Om de då lägger Barroso och Lissabonfördraget åt sidan en stund, och pratar övervakningsstat och frihet istället, är det utomordentligt väl använd tid.

Årets Almedalsvecka är av strategisk betydelse för de borgerliga. Nu kan de visa att valet mellan Alliansen och de rödgröna inte bara handlar om kommunbidragens storlek utan om synen på staten. Nu kan de visa att de har lyssnat och lärt under den senaste tidens allt intensivare debatt om frihet och integritet. De har inte råd att gå in i sommarstiltjen med en opinionsutveckling som rullar på som idag.

I mätningarna, nu senast Synovate/DN i fredags, skördar Piratpartiet väldiga framgångar bland väljarna under 30 år och den borgerliga uppgången har brutits. Man är i kapp de rödgröna, men man kommer inte förbi.

Ansvar och allvar är helt rätt men inte nog, det behövs ideell energi också.

Som statsråd är det väldigt lätt att identifiera sig med systemet, men borgerliga ministrar måste precis som Cameron sätta individens perspektiv framför statens. Ambitionen ska vara att rädda oss undan kontrollstaten, inte att administrera den.

Från Almedalen vill jag höra självkritik om integritetspolitiken och äkta känsla för att människor känner sig illa till mods när övervakningen ökar, och jag vill ha ett löfte om att Integritetsskyddskommitténs förslag om självständigt skydd för den enskilda privatsfären ska finnas med i höstens grundlagsproposition.

Allra bäst vore nyheten att regeringen inte tänker införa EU:s teledatalagringsdirektiv utan ber EU-domstolen ogiltigförklara det, eftersom det med stor sannolikhet strider mot Europakonventionen. Kanske inte helt lätt att leverera samma vecka som EU-ordförandeskapet tar sin början, men väl motiverat i sak.

Sedan har ju de rödgröna serverat resten av frihetsdebatten på silverfat. Under tågturnén i veckan har allt handlat om staten och inget om individerna. Lars Ohly har kopplat greppet totalt. De låtsas att ”de rika” ska ta notan men snart måste de berätta hur mycket vanliga familjer åker på.

Även i veckans nummer av S-tidningen Efter arbetet (19/2009) talar de rödgröna ledarna entusiastiskt om att staten ska styra mer och äga mer, och Mona Sahlin vittnar om att man faktiskt kan drivas av ”klasshat” trots att man tjänar pengar som den värsta direktör.

Däremot får man inte reda på vilken klass som medelklassbarnen i Nacka förväntas hata. Jan Björklund får fråga från Almedalsscenen imorgon kväll.