MC-våldet har fått ett nytt ansikte. Ja, egentligen två. Jag tänker på Mahmoud Ahmadinejad och Irans högste andlige ledare Ali Khamenei. Regimen har bland annat mött gatuprotesterna mot fusket när Ahmadinejad valdes till president för andra gången med motorcykelåkande busar. En kör och en slår.

Antingen är det den religiösa milisen som håller i styret eller säkerhetspolisen eller upprorspolisen. Iran är ju en polisstat. Redan i valrörelsen arresterades oppositionella och det fortsätter man med. Räder har gjorts mot universiteten. Dödsoffer har krävts. Men de hundratusentals människor som demonstrerar – och inte bara i Teheran – låter sig inte tystas så lätt. Man har fått nog.

Man har också fått en politisk ledare som växt i takt med att motståndet ökat, och som är en möjlig iransk Gorbatjov. Före valet var det snarare reformkandidaten Hossein Mousavis fru som tonade fram som den verkligt skarpa reformisten.

Jag föreställer mig ett idogt tryckande på panikknappen i kretsen kring radarparet Khamenei och Ahmadinejad. Det här är något långt större än tidigare studentprotester och något som säkerligen skrämmer mullorna är att det påminner om shahens fall 1979. Det är ett folk i rörelse som från delvis olika utgångspunkter förenas i att ha fått nog.

Man har fått nog av politisk ofrihet, religiösa påbud för hur livet ska levas och att det inte går att leva på lönen. Lägg därtill Irans status som internationell paria.

Presidenten försäkrar att allt har gått rätt till, bagatelliserar proteströrelsens omfattning och försöker skylla allt på utlandet. Man har också försökt att ta kontroll över informationen genom att stänga tidningar och sajter, och störa ut utländska radio- och tv-sändningar. Men det funkar inte: iranierna sms:ar, twittrar och tittar på youtube.

Vilsenheten illustreras av att Ali Khamenei som först stämplade godkänt på valresultatet knappt innan den sista valsedeln var avlämnad, har backat och utlovat omräkning av vissa distrikt. Till det som gjort valfusket så uppenbart hör inte bara Ahmadinejads stora segermarginal, utan även att han vann stort områden i vilka oppositionskandidater var givna segrare.

Men det är för sent att bara ”räkna om”. Tiden för det är ute. Valet kommer aldrig att uppfattas som legitimt och det smittar av sig på själva systemets legitimitet. Regimen hamnar därmed på den förlorande sidan hur den än agerar.

Det betyder dock inte att oppositionen kommer att vinna.

I Folket, det är vi (Bonnier, 1990) beskriver Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash refolutionen i Östeuropa 1989. Folket reste sig upp och förtryckarna gav efter. Senare har samma underverk skett i Georgien 2003 och i Ukraina 2004, de rosa och orangea revolutionerna. Kommer Iran att sälla sig till raden av segrande fredliga och folkligt uppror och gå till historien som den gröna revolutionen?

Ingen vet. Ingen vet heller vad det i sådana fall skulle leda till. Det vi vet är dock att det spirande hopp av frihet som växer runt om Iran kan sluta med en tragedi i blodrött, som på Himmelska fridens torg 1979 eller i Andisjan 2005.

Omvärlden kan inte göra mycket annat än se på. Det finns en källa till legitimitet som regimen skulle kunna tappa stöd ur och det är den nationella suveräniteten. Det skulle kunna bli dödskyssen om president Barack Obama valde att agera kraftfullt för att understödja reformrörelsen.

Istället ökar priset för regimen i form av hur mycket våld som makten kräver för var dag som protesterna fortsätter. Men ger man efter förlorar man makten.