HELSINGFORS Rossija, Rossija. Yrvaket satte jag mig upp i sängen och lyssnade till de aggressiva rop som trängde in genom det halvöppna fönstret till mitt hotellrum. Det kändes som att min power-nap hade blivit rena mardrömmen. Litet senare på kvällen gjorde ryssarna processen kort med finländarna och sedan var det fler som fick spö.

Men det var bara VM-kval i fotboll i onsdags.

Dagen efter påmindes jag om hur det var när Sverige förlorade mot Ryssland i matchen om Finland för 200 år sedan. I Riddarhusets trappa ståtar en staty av Gustav II Adolf och ger en fläkt av fornstora dagar. I den stora plenisalen är det däremot en blandning av finländska och ryska adelsätter som ståtar med sina vapen på väggarna.

Inramningen för Utrikespolitiska institutets och Alexanderinstitutets Rysslandsseminarium var helt rätt. Det handlade mycket om historia eller rättare sagt historiens betydelse för Ryssland i dag.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 följde ­lanseringen av demokrati och marknadsekonomi under Boris Jeltsins presidentskap. Kommunismen betraktades som en historisk parentes. Med Vladimir Putin ändrades inte bara Rysslands politiska och ekonomiska färdriktning utan också synen på historien. Det är kontinuitet som gäller.

Seminariets underfundiga titel var Russia: Lost or Found?, och jag har fortfarande inte lyckats reda ut den bakomliggande tanken. Skämtet Lost in Transition – med bakgrund i filmen Lost in Translation – är desto lättare att ta till sig. Övergången från diktatur och plan till demokrati och marknad kallas för transition. Sofia Coppolas film är en uppvisning i både inre främlingskap och ett slags oförmåga att förstå en annan kultur.

Följer Ryssland bara en av historien utstakad kurs, eller ska historien snarare ses som ett slags diffus resonansbotten för dagspolitiken?

Professor Timo Vihavainen pekade i sitt föredrag om det ryska arvet på att det finns en historisk tradition (till exempel statens centrala roll och ett svagt civilt samhälle) och ett arv från Sovjetunionen (till exempel den förödda ekonomin). Men, som han betonade, måste man också ta hänsyn till det nära förflutna. Under 1990-talet blev demokrati och marknadsekonomi negativa signalbegrepp i folkdjupet.

Vihavainen beskriver dagens Ryssland i termer av en återgång till en imperial mentalitet som tar sig uttryck i den partiella rehabiliteringen av Stalin, militärparader och en mix av tsarryska och sovjetiska symboler.

Opinionen präglas av misstro mot Väst och tro på en urgammal rysk mission. I stället för demokrati ska det vara en stark man.

Grunden för den imperiala mentalitetens återkomst lades med den ekonomiska och militära återhämtningen under 2000-talet. Mot den bakgrunden var ett återkommande tema frågan om den ekonomiska krisens politiska implikationer.

Det har också spekulerats om en maktstrid i ”tandemokratin” mellan president Dmitrij Medvedev och premiärminister Putin – där Medvedev väckt förhoppningar om en liberalisering och ett öppnare politiskt klimat.

Att seminariet ägde rum samtidigt som tecken på politikens återkomst – med udden mot Putin – har noterats, gav tillställningen en extra krydda. Ett exempel som har tyckts signalera politik var den offentligt framförda kritiken från presidenten i Basjkortostan. Han klagade över att centraliseringen à la Putin var värre nu än under Sovjetepoken.

Inte minst väckte förhandsuppgifter om en rapport från en tankesmedja till maktpartiet Förenade Ryssland uppmärksamhet. Det politiska systemet beskrevs i mycket kärva ordalag och med reminiscenser från Sovjettiden. När rapporten väl kom från trycket var dock kritiken borta och i stället konstaterades att en demokratisering av det politiska systemet inte var något som kunde prioriteras. Och, slogs det fast: ”I tider av krig och kris blir ett framgångsrikt ­politiskt systemkarismatiskt och obevekligen mer auktoritärt. En storm kräver en kapten.”

Och slutsatsen i det finländska försvarsdepartementet efter besöken i Helsingfors, först av Medvedev i april och sedan Putin i maj, är att de jobbar enligt principen ”good cop and bad cop”.