Europa existerar som idé, politisk institution och rättsordning. EU finns däremot inte som en gemensam offentlighet, brukar det heta. Och förvisso är det politiska livet i medlemsstaterna mer nationellt än europeiskt. Mot den bakgrunden skulle man kunna förvänta att den politiska vindriktningen i valet till EU-parlamentet skulle ha pekat i alla möjliga riktningar likt en vindflöjel.

Så blev dock inte fallet.

Istället är det möjligt att urskilja en europeisk valvind som kan sammanfattas i blått, grönt och populism-extremism.

I kommentarerna oreras det mycket om ett missnöjesval. Tvärtom finns det anledning att vara nöjd med mycket. Ser man ut över Europa är bilden i stort den samma. Det är bekymmer för socialisterna.

Pirater i all ära, men EU-valets kärnfråga har varit KRISEN och väljarna har gjort europeiskt tummen ned för Socialdemokraterna som problemlösare. Inte minst gäller det i Europas stormakter.

I Tyskland har Angela Merkel lagt sig i vinnarhålet inför det kommande parlamentsvalet. Visserligen gick CDU/CSU tillbaka, men de tyska socialdemokraterna, som i valet gick i opposition mot sin koalitionspartner, gjorde sitt sämsta nationella val sedan andra världskriget.

I Frankrike lyckades Socialisterna, trots att man gick in i valrörelsen med vårens strejker i ryggen, med nöd och näppe ta positionen som näst största parti före de gröna som gick framåt också i Frankrike. Förra gången var Socialisterna störst. Nu är det Sarkozy som regerar.

Till och med i skandalomsusade Berlusconiland tog Berlusconi hem en storseger över vänstern – och att den inte blev så stor som förutspåtts ska vi bara vara tacksamma för.

Även i en rad andra medlemsstater har det gått bra för borgerliga regeringar. I Spanien förlorade däremot det regerande Socialistpartiet mot de konservativa.

I Storbritannien är Gordon Brown är förstås ett kapitel för sig. Trots att även konservativa parlamentsledamöter har skinnat skattebetalarna är det Labour som fått stortryk. Brown får botanisera i historieböckerna för att hitta när man senast gjorde så dåligt ifrån sig. Det var 1910.

Även om alla borgerliga partier inte är lika roliga är det kul att det har gått så bra för de borgerliga partigrupperna i parlamentet. Den konservativa gruppen (med M och KD) blir även fortsättningsvis den största. Det har betydelse inte minst när det är dags att utse EU-kommissionens ordförande.

Den borgerliga framgången är också viktig mot bakgrund av att Europa också har röstat in en brokig samling populister och extremnationalister – från värre till ännu värre. Väljarna i Storbritannien ska inte bara representeras av ett ut-ur-EU-parti utan även ett som bara är öppet för medlemskap för vita.

I Sverige klarade vi oss bättre. Vänsterpartiet gick tillbaka och Sverigedemokraterna föll på mållinjen.

Närmast är den stora frågan varför Lissabonvänliga regeringspartiet Fianna Fail bestraffades av väljarna på Irland. Men nog kan det vara en indikation på vad som väntar när Irland ska folkomrösta om fördraget igen.