Perso nvalskampanjerna har varit ett glädjeämne i EU-valet. Det har glimtat till av personliga tonfall och individuellt engagemang. Men tyvärr. När hela landet är en enda valkrets får man inte det tydliga förtroende från väljare till valda som är önskvärt. Ändå är det viktigt att vi som röstar idag också kryssar. Om personvalet ska stärkas måste väljarna vara tydliga med att de vill ha det.

Idag kan en kandidat bli personvald till riksdagen ifall hon kryssas av minst åtta procent av partiets väljare i hennes valkrets. Grundlagsutredningen vill sänka gränsen till fem procent (som i EU-valet).

Fem är i det här fallet bättre än åtta men inte tillräckligt bra. Om folkstyret inte ska torka ut behövs mycket rakare rör mellan väljare och valda. Helst borde vi ha färre riksdagsledamöter och majoritetsval i enmansvalkretsar, men där hamnar vi inte i brådrasket. Under tiden måste personvalet få genomslag fullt ut, så att den med flest kryss blir etta i sitt parti oavsett procenten.

Det skulle flytta makt från partikanslierna till valurnorna, vilket är angeläget eftersom det har rört sig så mycket makt i motsatt riktning. Numera behandlas riksdagsledamöter som om de satt i riksdagen på uppdrag av sin partiledning snarare än på sina väljares mandat. Anne-Marie Pålsson (M) slår huvudet på spiken när hon konstaterar att lagstiftarna förminskas till ”ambassadörer eller försäljare” i partiernas tjänst.

Tendensen finns inte bara i Sverige, men många väljare har mycket mer att säga till om än de svenska. Tänk på den öppna process som ledde till att Barack Obama blev demokraternas kandidat, trots att pamparna i systemet hade bestämt sig för något annat. Och tänk på Storbritannien.

I det brittiska majoritetsvalssystemet kan även toppnamn i ”safe seats” förlora. Partiet kan inte garantera någon något. Valkretsens väljare har makten.

Man påminns om denna kärva realitet inte minst nu när en enorm skandal har rullats upp i London.

Ett stort antal underhusledamöter har tänjt reglerna för statsbidrag till dubbelt boende till bristningsgränsen och i en del fall en bra bit längre än så.

The Daily Telegraph , som avslöjat alltsammans, har publicerat det ena tragikomiska exemplet efter det andra på stor och liten girighet. Ledamöter har begärt skattepengar för allt från gräsklippning vid hemmets helikopterplatta till glödlampor och chokladtomtar.

Regeringen vacklar, flera ministrar har fallit och ledamöter har sagt att de inte ställer upp i nästa val. Men det stannar inte därvid. Alla ledamöter som så småningom vill ha förnyat förtroende måste begära just det – och få det som individer från sina väljare.

Det räcker inte med syndernas förlåtelse på den lokala partistämman, det fungerar inte att söka skydd som fjärdenamn på en lång lista. Man måste bli aktivt, personligt vald – eller i alla fall klara sig från att bli aktivt bortvald. För vid majoritetsval kan väljarna inte bara säga ja, de kan säga nej också.

I Sverige har man till och med avskaffat möjligheten att stryka kandidater.

Vad vi har är personvalssystemet. Men i realiteten är det enormt svårt för en enskild kandidat, som inte har fått en fin placering av partimaskineriets kungamakare, att nå de där åtta procenten. I riksdagsvalet 2006 kom bara sex (!) av 349 valda ledamöter in tack vare personvalet. Det var hälften så många som 1998, då det var personval för första gången. Ett skäl är att en mindre andel av väljarna personröstade: 22 procent 2006 jämfört med 30 procent 1998. Det har blivit en ond spiral. Väljarna sätter inga kryss, eftersom det inte verkar göra någon skillnad, och så kommer valresultatet som en bekräftelse på att det inte var lönt.

En övergång till femprocentsgräns gör liten skillnad: 2006 hade det kommit in elva istället för sex kandidater på grund av personröster.

Först om personröstningen fått slå igenom fullt ut hade man kunnat tala om riktigt personval, för då hade hela 78 kandidater haft kryssningen att tack för sin plats: då hade det skett en äkta maktförskjutning från partierna till väljarna. Lita på att kryssandelen hade gått upp till nästa val efter ett sådant resultat!

Andelen som kryssar har varit klart större i EU-valen än i riksdagsvalen, även om den sjönk från 66 procent 1999 till 59 procent 2004. Partipiskan har inte samma snärt i Bryssel som i Stockholm och när ledamöterna kan ta sig friheter blir det viktigare vem som väljs. För livskraften i svensk demokrati är det ytterst angeläget att parlamentarikerna som vi väljer idag fortsätter att ta sig sådana friheter – och att vi som väljer inte bara väljer parti utan också individ. Kollapsar kryssandet i EU-valet kan vi titta i månen efter ordentligt personval till riksdagen.