Karolina var kvicktänkt, välartikulerad och energisk, som många av tjejerna inom Uppsalas radikala vänster var. Hon och hennes kompisar drev det litterära och politiska fanzinet Kaos , och när de i början av 90-talet startade kulturföreningen Sine qua non kändes det självklart för mig att hjälpa till med lokal i källarvalvet i den studentnation där jag var aktiv.

Några år senare dök Karolina upp i nyheterna. Hon hade då blivit doktorand i Umeå, och bjudit in en av landets ledande nazister att föreläsa om sin ideologi. När journalisterna pressade henne blev det allt mer uppenbart att hennes nyfikenhet var uppriktig. Senare blev det känt att nazisten var Karolinas pojkvän.

Jag tyckte då att förloppet var obegripligt. I efterhand har jag tänkt att den skala som används för vanliga politiska rörelser, mellan höger och vänster, är oanvändbar för de mest radikala. Snarast tycks extremvänstern gränsa till sin förmodade motpol.

Vi vet väldigt lite om vad som lockar folk till nazismen. Men vi vet nästan ingenting om varför kvinnor dras till denna den mest chauvinistiska av rörelser. Boken God dag kampsyster! (Atlas) av journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald, är ett första försök att teckna en bild av den svenska nazismens kvinnor.

Ansatsen är ny. Den antinazistiska förgrundsgestalten Stieg Larsson, nuförtiden mest känd som den enda svenske deckarförfattare om vilken man kan säga att han rycktes från jordelivet för tidigt, skrev faktiskt en gång att ”Tjejerna förblir alltså fullständigt osynliga – både när de är nazister och när de hoppat av.”

God dag kampsyster! synliggör dem, genom intervjuer med såväl aktiva som avhoppade nazisttjejer – men det unika är den historiska återblicken över kvinnans plats i nazirörelsen och främst det statistiska material som kunnat sammanställas tack vare tillgång till matrikeln för Nationalsocialistisk front (idag Folkfronten).

Här avslöjas att 16–17 procent av medlemmarna är kvinnor. Lejonparten bor i södra Sverige, i små eller medelstora orter. Medianåldern är 19. Kvinnorna har i regel låga eller inga inkomster. Tar de studielån är det för att plugga på Komvux.

Men författarna är noga med att inskärpa att de tjejer som blir nazister inte är några offer. Aktivismen är ett medvetet val, trots motstånd från både omgivningen och männen i rörelsen. Och de nöjer sig heller inte med den vårdande, skyddande och barnafödande urmodersroll som den nazistiska ideologin föreskriver. Precis som i övriga samhället tar kvinnor mer plats. Blomquist och Bjurwald ser närmast tecken på ökad kvinnlig naziaktivism.

Men de flesta tjejer lämnar ändå nazismen. Enligt medlemsregistret stannar de normalt i organisationen ungefär lika länge som män – mellan ett och två år. Och där går bokens gräns.

De som ger sina liv åt nazismen (såsom Vera Oredsson, som föddes in i Hitlerjugend och i följd var gift med två av Sveriges främsta naziledare innan hon själv blev partichef) förblir ett mysterium.

Karolina är inte med i boken. Hon flyttade ihop med nazistledaren, och födde honom flera barn innan hon till slut lämnade honom och rörelsen. Det kom fram att han var skyldig till ett gammalt ouppklarat mord.