Tidigare var mitt intresse för detaljplaner lika med noll, men så skrev jag om familjen Olssons problem (27/4). Det borde jag inte ha gjort enligt somliga. Borgholms kommuns miljö- och byggnadschef Göran Borgö har i Barometern (7/5) låtit förstå att Olsson genom åren har satt sig på tvären och avvisat kommunens idoga ansträngningar att finna en lösning.

I snabbrepris handlar det om att Olssons fastighet enligt 1957 års detaljplan ska användas för ”barnkoloniändamål”. Den tanken skrinlades redan på 60-talet, ändå har kommunen i 40 år satt stopp för Olssons önskan att få bygga två stugor på den 7000 kvm stora fastigheten.

Detta med följden att makarnas barn, barnbarn och numera också barnbarnsbarn inte får sovplats allihop när de om somrarna besöker det urvuxna vistet vid Ölands nordöstra strand.

Enligt Borgö har kommunen erbjudit sig att ändra detaljplanen så att Olsson kunde bygga sina stugor. Man skulle redan för 10 år sedan ha gjort tummen upp för arrangemanget. Men Olsson har hela tiden fortsatt att trilskas.

All right, men historieskrivningen säger också att Olsson ensam skulle betala hela notan på 100000 kronor för kommunens planändring. Nog förstår jag om han tyckte det var dyrt eftersom planändringen avsåg mycket mer än bara hans fastighet.

En planingenjör bekräftade i ett samtal 2004 med Olssons son att prislappen på familjens planändring var 100000. Varpå Olsson i en skrivelse till kommunen (2/7 2004) avböjde erbjudandet att själv stå för kalaset.

Nu vill Borgö inte kännas vid att kommunen har krävt så mycket pengar för att gå med på den planändring som skulle ha tillåtit fastigheten att kompletteras med två stugor. Till Barometern säger han att allt beror på ett missförstånd, att Olssons är ”helt rabiata”.

I en intern PM till kommunpolitikerna är Borgös ordval försiktigare. Men hans beskrivning av turerna förbryllar. Han påstår att Olssons byggnadslovsärende tog sin början först 2004 trots att familjen redan 1976 ansökte om att få bygga två småhus.

Mitt slutintryck är att Olsson har behandlats vårdslöst. Någon klarhet i exakt vad som har hänt lär jag dock inte få. Desto bättre då att regeringen äntligen tycks göra något för att mjuka upp det förstenade regelverk som styr kommunernas detaljplaner. I en remiss med ändringar i plan- och bygglagen som miljödepartementet enligt uppgift skickar ut i dag bryter man med det kommunala planmonopolet, som har sagts vara ”jämförbart med det svenska urberget”.

Därför är det ett mindre mirakel om byggherrar och fastighetsägare i framtiden garanteras ha ett ord med i laget och en väntetid på högst tre månader innan de får besked i ansökningsärenden. Det är innebörden i remissen. Blir den verklighet slipper vi i bästa fall fler eländesbeskrivningar om hur kommunpolitiker lägger en död hand över människors möjligheter att bruka sina fastigheter.