Efter allt intensivare anklagelser om korruption begick Sydkoreas förre president Roh Moo-hyun självmord i lördags genom att hoppa från en klippa. Nordkoreas diktator Kim Jong Il har skickat ett kondoleansbrev till familjen. Hyggligt, kan man tycka.

Ungefär samtidigt som Kim Jong Il filade på brevet genomförde Nordkorea sitt andra kärnvapenprov. Denna gång med en något kraftigare laddning än vid sprängningen 2006. Det uppgivna motivet är behovet av avskräckning i självförsvarssyfte.

Snacka om dubbla budskap.

Sprängningen är kulmen på den senaste krisen mellan det internationella samfundet och kommunistregimen i Pyongyang. I april testade Nordkorea en långdistansmissil, vilket ledde till internationella protester. Detta resulterade i att Nordkorea slängde ut FN:s inspektörer och att den stängda reaktorn i Yongbyon öppnades. Och så smällde det igen.

Omvärldens fördömanden strömmar in och FN:s säkerhetsråd uttalar sig säkert också med skärpa. Skälla är lätt. Det är betydligt svårare att handla konkret och utforma en politik som biter.

Under årens lopp har inte minst USA agerat med ömsom piska (sanktioner) ömsom morötter (bistånd). Ibland har det också verkat som om det skulle bli ett avslut på kärnvapenhotet och så sent som i höstas lyfte president Bush bort Nordkorea från USA:s lista av terroristländer. Men det var alltså inte bättre sent än aldrig.

Ett problem är att Nordkorea är en totalitär stat och att kretsen kring Kim Jong Il struntar blankt i vad vanliga nordkoreaner får utstå: deras egen makthunger är viktigare att tillfredsställa än att fylla folkets tomma magar.

Det existerar inte heller någon militär option. Nordkorea har en stor konventionell krigsmakt med Sydkoreas huvudstad Seoul inom bekvämt skjutavstånd.

Nordkorea har tidigare blåst upp till storm med det enda syftet att skaffa sig ekonomiska och politiska fördelar. Så kan det också vara denna gång. Det kan också vara ett led i positioneringen inför ett kommande ledarskifte. Kanske vill man testa vad president Barack Obama går för. Ingen vet. Det enda som är helt säkert är att regimen är komplett oberäknelig och att bomben ger den guldläge i relationerna med omvärlden.

I verkligheten finns inte något annat alternativ än att försöka locka tillbaka Nordkorea till förhandlingsbordet och hoppas på att ett nytt ledarskap ska slå in på en mindre solitär linje. En möjlighet är också att regimen rätt och slätt faller ihop.

Nordkorea är en mardröm som fortsätter att vara sann. Desto viktigare att sätta ned foten så att inte Iran också passerar den fas i kärnvapenprocessen efter vilken det inte finns någon återvändo.