En valarbetare försöker sträcka över en broschyr. Kryssa Åsa för miljön, står det. Men den rödbrusige söderkisen hojtar istället om 40-procentiga lönepåslag, och menar att det är självklart att hon vill bli omvald om det nu betalar sig så bra. Det blir ingen lek att stå i valstugorna den här gången. Medborgarna och partierna tycks inte vara överens om vad valet handlar om.

Socialdemokratin gör inte saken enklare. Mona Sahlin kliver upp på trappan och presenterar valmanifestet. Jobben först, heter det.

S konstaterar att arbetslösheten stiger snabbt i Sverige, och har därför som första valfråga ”att EU ska vara en union för full sysselsättning.” Man påstår vidare att man vill ”i ett första steg halvera ungdomsarbetslösheten i EU senast till 2015”.

Detta är inte ett vallöfte. Det är bondfångeri. Det borde tas upp av Sverker Olofsson i Plus och slängas i soptunnan.

Det finns ingenting som EU-parlamentet kan göra för att Sverige ska ha full sysselsättning. EU-parlamentet har inga verktyg att halvera någon ungdomsarbetslöshet, ännu mindre innan 2015. Det kan bara Sverige göra, med svensk politik och svensk tillväxt. Arbetslösheten är helt enkelt inte en fråga för EU-parlamentet.

Socialdemokraternas valmanifest handlar om inrikespolitik. De vill inte prata EU-politik, av begripliga skäl. Det beror till viss del på att de rent allmänt har ett inkonsekvent förhållande till unionen. Leif GW Persson satte fingret på det när han tillkännagav att han tänkte rösta på EU-vännen Alf Svensson snarare än den gamla EU-motståndaren Marita Ulvskog: ”inom mitt parti, Socialdemokraterna, har vi alltid haft en märklig ambivalens till EU som jag inte delar.”

Men huvudanledningen till att S nu kommer med denna bluffplattform står att finna i opinionsläget. De socialdemokratiska strategerna har sett vad alla andra har sett.

Demoskops opinionsmätning i Expressen igår gav Moderaterna 36,4 procent, mot Socialdemokraternas 32,7 procent. Det är begripligt att sådana siffror sprider nervositet. Men man ska inte lägga för stor vikt vid enskilda mätningar, i synnerhet när de gäller EU-valet. I den Sifo som SvD presenterar i dag får Moderaterna 25,6 procent och Socialdemokraterna 32,6. När det gäller opinionsmätningar inför EU-parlamentsval kan man bara dra en slutsats, och det är att det inte går att dra några slutsatser.

Vad som oroar Socialdemokraterna är tendensen i den rikspolitiska opinionen. Där har Alliansen vänt ett underläge av episka proportioner, och Moderaterna har växt så till den grad att partiet i flera mätningar noterats som större än Socialdemokraterna. Det kan tolkas som att Moderaterna har en unik chans att för första gången bli större än S i ett val. Då skulle en historisk svit brytas. Konsekvenserna kan bli stora. Mona Sahlin får redan extremt låga resultat i förtroendemätningar. Ett förlorat val, följt av ett EU-ordförandeskap där Fredrik Reinfeldt kan visa sig som en duglig internationell ledare, skulle kunna stuka Mona Sahlin allvarligt inför 2010.

Därför använder Socialdemokraterna valrörelsen till att prata om arbetslösheten, trots att den intet har med EU-valet att göra. De vill skylla arbetslösheten på regeringen. Som om lågkonjunkturer inte fanns på riktigt. De börjar bli desperata.

Både Sahlin och Ulvskog angriper i sina tal på Medborgarplatsen det moderata förstanamnet Gunnar Hökmark för att han sagt sanningen: att arbetslösheten inte är en fråga för EU-parlamentet.

Men folk är inte så lättlurade. En god gissning är att de tolkar Socialdemokraternas EU-plattform som rent väljarförakt. Och att valdeltagandet bland socialdemokrater kommer att bli lägre än någonsin.