Den vänsterradikale amerikanske filmaren Michael Moore producerar dokumentärfilmens mot- svarighet till wrestling. Det är inte på riktigt, det är inte ens trovärdigt, men det är ganska spektakulär underhållning. Om inte annat kan man ha nöje av huvudpersonens komiska kläder och fysik.

Moores nya film Sicko, med premiär idag, debatteras dock som om den hade sannings- anspråk. Genom en halsbrytande parallell med ett idylliserat Kuba (!) vill Moore peka på amerikanska sjukvårdsproblem.

På nyhetsplats i Aftonbladet (4/10) kan man därför läsa att USA:s vård är ”sjukast i hela världen”, och att landet nu är moget för den vårdreformlusta Hillary Clinton går till val på. Det amerikanska vårdsystemet har allvar- liga brister, det kan inte förnekas. Det är kostsamt, och miljontals människor saknar försäkring. Att en omfattande socialisering av vårdapparaten skulle vara lösningen är dock inte självklart.

Det sägs att 45 miljoner amerikaner står utanför vårdsystemet. Men vad döljer sig bakom den siffran? Den humoristiske konservative kolumnisten Mark Steyn benade upp det nyligen i The New York Sun (24/9). Av dessa 45 miljoner oförsäkrade amerikaner, berättar han, är enligt officiell statistik mer än 9 miljoner över huvud taget inte ens amerikanska medborgare. Ytterligare 9 miljoner får sjukvård via statliga programmet Medicare. Återstår så 27 miljoner som tydligen krälar i rännstenen i akut vårdbehov. Eller? Merparten av dessa är folk som är på väg från ett jobb till ett annat, och framför allt personer som är på väg från utbildning till jobb. 18 miljoner av de oförsäkrade är mellan 18 och 34 år gamla.

Jag vet inte hur ni hade det, men min tid i Uppsala var definitivt inriktad på andra saker än hemförsäkringar, pensionssparande och livförsäkringar. Jag hade fullt upp med att försäkra mig om sällskap hem från nationspuben.

Inte ens de återstående 9 miljonerna är vad de ser ut som, menar Steyn. Han pekar på att många oförsäkrade tjänar bättre än medelamerikanen. 17 miljoner oförsäkrade tjänar mer än 50000 dollar om året. Mer än 8 miljoner tjänar mer än 75000 dollar om året, och halar snarast fram guldkortet om de bli sjuka. Faktiskt är det så att andelen utan försäkring som tjänar mindre än 25000 dollar om året har sjunkit med 20 procent på ett decennium. En effekt som knappast är resultat av socialisering, utan snarare kommer sig av den förhatliga kapitalismen. Så mycket för Hillary- care.

Men vi i Sverige då? Har inte vi något av lära av Michael Moores socialistiska utopi? I måndags presenterades Euro Health Consumer Index, som mäter vad européer får för pengarna. Svensk vård bedömdes vara i toppklass, om det inte vore för en hake: tillgängligheten. För den som väl får vård fungerar det bra, men kön dit är för lång. Det problemet löser man inte med mer planhushållning. Då är kundvalsmodellen, som just introducerats i Stockholm av Filippa Reinfeldt, en betydligt bättre lösning. Men det gäller ju förstås i verkligheten, och den kanske inte är lika intressant som Michael Moores bearbetning.