Det snackas om att valet till EU-parlamentet är ointressant och snudd på betydelselöst. Det stämmer inte. Valet kan rita om Sveriges politiska karta.

I valet om tre veckor har Moderaterna en historiskt god chans att bli största parti. Det blåser en tydlig vind. I de inrikespolitiska mätningarna ligger M parkerade vid 30 procent, jämsides med S. Det kan ha större betydelse än hur det ser ut i opinionsinstitutens reguljära EU-mätningar.

Sverige har haft tre val till EU-parlamentet. I samtliga har opinionsinstituten haft notoriskt svårt att förutsäga resultaten. Det är inte ovanligt att opinionsmätningar gjorda dagar före valet avviker med sju eller åtta procentenheter från ett partis faktiska valresultat. Det är heller inte ovanligt att partisympatimätningar som egentligen handlar om riksdagsval är bättre indikatorer.

Sifo, som SvD använder, är en ungefär lika god kålsupare som Synovate i Dagens Nyheter . Att de väljarundersökningar som kommit nyss varierar i resultat är alltså inte förvånande. SvD den 9 maj gav Socialdemokraterna segern med 35,25 procent av väljarna mot Moderaternas 27,59 procent. Men i DN den 29 april var det jämnt, med övervikt åt höger. S fick 29,2 och besegrades därmed av M som landade på 29,7 procent.

Vad ska man tro? Att S skulle få 35 procent i ett EU-parlamentsval är definitivt otänkbart. Partiet hade sin högsta notering 1995, då 28,1 procent röstade på S. Sedan har man krympt stadigt till 24,7. Om tendensen från tidigare val håller i sig landar Socialdemokraterna på omkring 22 procent.

Inget tyder heller på att den trenden kommer att brytas. Tvärtom. Valdeltagandet har sjunkit i och med varje val, och kommer av allt att döma att minska även i år. Detta drabbar S oproportionerligt mycket. Deras väljare är mindre röstbenägna.

Socialdemokraterna är dessutom just nu ett stukat parti. Mona Sahlins misslyckanden med att förnya partiet och med att etablera ett trovärdigt regeringsalternativ har dragit ner förtroendet för partiet och kylt ner entusiasmen bland fotfolket. Till detta kan man räkna kontroversen kring LO och Wanja Lundby-Wedin.

Inte ens mer förhärdade socialdemokrater har någon större anledning att masa sig i väg till vallokalen i år. De som är entusiastiska inför det europeiska samarbetet skräms bort av att valsedeln toppas av Marita Ulvskog. De som är fientliga till EU har ännu mindre vilja att rösta. Inte ens den som enbart önskar Ulvskog ur landet skulle få valuta för röstsedeln – hon är ju garanterad en plats ändå.

Den moderata valsedeln har namn som tilltalar flera väljargrupper utan att skrämma bort entusiasterna. Förstanamnet Gunnar Hökmarks marknadsliberala konservatism kompletteras av den unge Christofer Fjellners engagemang i aktuella internetfrågor och förmåga att konkretisera en ofta abstrakt politisk verklighet. På utmanarplats återfinns spännande namn som Anna Maria Corazza Bildt.

M-företrädare vill av förståeliga skäl inte formulera ett mål som går ut på att för första gången i historien slå S i ett val. Om man inte lyckas skulle även ett relativt framgångsrikt val kunna stämplas som ett bakslag.

Men möjligheten att bli större än S kommer att sporra valarbetarna. Om man lyckas kommer man att sätta mediebilden inför riksdagsvalet 2010. S kommer att plågas i månader av rubriker om det historiska katastrofvalet. Moderaterna kommer att framstå som ett naturligt ledarparti.