I dag är det 30 år sedan Margaret Thatcher blev premiärminister och de brittiska tidningarna bågnar av tillbakablickar och nostalgi. Man jämför den alltmer vilse Gordon Brown med den beslutsamma Mrs T och talar om 1979 års parlamentsval som historisk vattendelare. Då bröts tillbakagången inte bara för Storbritannien utan för hela Västvärlden och grunden lades för en enastående tid av demokratiska och marknadsekonomiska framsteg.

Thatchers och Reagans 1980-tal är högerns 1968 och det är tätt mellan överdrifterna från såväl vänner som fiender. Men det är klart att Margaret Thatchers övertygelse och ledarskap fick väldigt stor betydelse.

Hon bröt med den västliga och borgerliga resignationen. Ledarskap kunde vara något större än att stoiskt hantera nya bakslag. Det gick att säga nej till argentinska generaler och sovjetiska ambitioner. Det var inte nödvändigt att tillmötesgå kraven från alltmer extremistiska fackföreningar. Det gick till och med att flytta fram positionerna.

Många torytoppar våndades för sin överklassbakgrund, men Thatcher kom från helt andra omständigheter och ”borgerlighetens diskreta skam” var främmande för henne. Hon var välorienterad om politiska idéer, men thatcherismen handlade alltid mer om den arbetande medelklassen än om teorier och system. Människor som sköter sig och ligger i ska få det bättre och lämnas i fred, men staten ska ställa upp när det behövs. Den som äger tar hand om vad hon har. Brott ska bekämpas och man ska aldrig ge efter för terror och våld. Människor har ansvar för att förvalta sitt pund – och staten ska se till att pundets värde varar.

Ur dessa handfasta värderingar växte den konkreta politiken fram. Inflationen bekämpades framgångsrikt och de absurda marginalskatterna sänktes. Arbetsrätten reformerades så företagarna kunde få arbetsro. Hyresgäster fick chans att köpa offentligt ägda bostäder och ett antal stora statsföretag privatiserades. Den brittiska ekonomin kvicknade till. Samtidigt var Margaret Thatcher försiktig med sina reformer av välfärdsstaten. Hon rörde knappast det statliga sjukvårdsmonopolet, NHS, och det var labourledaren Tony Blair, inte hon, som införde terminsavgifter på universitet och högskolor. Thatcherismen låg inte bara i sakfrågorna utan också i hennes framtoning: i klarspråket och konfliktglädjen.

I en tid när politiken bestäms lika mycket utifrån opinionsundersökningar och fokusgrupper som utifrån övertygelse och idéer är det inte konstigt att många i borgerligheten längtar tillbaka till Thatchers 1980-tal. Där finns både inspiration att hämta och lärdomar att göra. Men där finns inget facit.

Det är lika rätt att stå upp för företagsamheten, friheten och den strävsamma medelklassen nu som då, men verkligheten har förändrats. På världsscenen ska dagens västliga ledare hantera den auktoritära kapitalismen i Kina och Ryssland i stället för Sovjetkommunismen. På hemmaplan är huvudproblemet inte militanta fackföreningar och planekonomiska reflexer utan hur det multikulturella samhället ska fås att fungera och hur välfärden ska säkras trots att drömmen om den allomfattande välfärdsstaten spricker. 1980-talets Margaret Thatcher besegrade gruvarbetarfacket; 2010-talets Margaret Thatcher ska vinna vårt förtroende för ökad företagsamhet i sjukvården. Det kräver en annan sorts ledarskap – men det handlar fortfarande om att vägra borgerlighetens diskreta skam och vägra ge upp när det tar emot.