De borgerliga regeringspartiernas stundtals kallsinniga attityd till de principiella värderingar som hör samman med ett öppet samhälle och en fri ekonomi – låt oss kalla dem ”borgerlig ideologi” – börjar få allt mer anmärkningsvärda och beklagansvärda följder.

Hittills har hållningslösheten yttrat sig i sådant som försvar av den socialdemokratiska modellen med orättvisa skatter och orättfärdiga lagar på arbetsmarknaden, av kollektivavtalsvurmande, av ointresse för företagandets villkor samt av ovilja mot att sprida ägandet inom ramen för programmet om privatisering av statliga företag.

Men med påhittet att beordra de statliga pensionsfonderna att kategoriskt rösta nej till rörlig lön för ledande befattningshavare i företag där dessa fonder har ägarinnehav, har regeringen Reinfeldt tagit ett rejält steg bakåt.

Genom beslutet öppnas dörren för att använda statliga fonder till interventioner som inte har med företagens väl och ve att skaffa, utan som bottnar i vad de som har makten känner för. Det är en dörr som det icke-socialistiska Sverige lyckades stänga under 1980-talets löntagarfondsdebatt och som man trodde skulle förbli stängd efter kommunismens europeiska bankrutt.

En borgerlig regering som får lovord av vänsterpartiets Lars Ohly i ägarfrågor ska inte slicka i sig berömmet utan ta sig en ordentlig funderare på vad den håller på med.

Läget är givetvis inte nattsvart. På andra viktiga politikområden finns klara ljuspunkter, inte minst inom skol- och utbildningspolitiken, där Jan Björklunds förslag om nya högre krav på utbildningen i såväl yrkesprogrammen som de teoretiska gymnasieprogrammen är det senaste exemplet.

Vattendelaren i sammanhanget heter värderingar – ideologi.

När det gäller näringspolitik, skatter, företagarfrågor och arbetsmarknadspolitik finns det en övergripande idé hos den borgerliga regeringens ansvariga ministrar att det inte ska vara värderingar som styr, utan en pragmatisk linje om effektivitet.

Det är ingen slump att man ständigt får höra uttalanden från dem på temat att ideologierna är döda. Något som man näppeligen skulle få höra Jan Björklund säga. För i utbildningspolitiken är alliansregeringen tydligt värderingsstyrd, och de värderingar som styr är borgerliga.

John Maynard Keynes tankefigur att det i själva verket är föga annat än idéer som styr världen – ”praktiska män, som tror sig vara alldeles opåverkade av varje intellektuellt inflytande är vanligen slavar under någon avliden nationalekonom”, definierar utmaningen även för den borgerliga regeringen.

Har man då inte en borgerlig utgångspunkt och borgerlig ideologi som rättesnöre blir det lätt socialistiska idéer som tar över.

Men ibland är det inte hållningslöshet utan beräknande populism som råder – som i fallet med finansminister Borgs demagogiska agitation om näringslivets bonusar.

Just i sådana fall bör man ha utbildningsminister Björklunds ord i minne, när han förklarade varför kraven ska skärpas på vad för slags utbildningar som gymnasieskolor får erbjuda:

”Skolorna ska inte få locka elever genom att sänka kraven.”

Thomas Gür är företagare och fri skribent.