I partiet har det uppstått en föreställning om att staten och partiet är samma sak. Partiet har tyckt sig ha rätt att disponera staten för sina behov.
Kommentar | Sverige och Mexiko
Under lång tid var svenskar kända för sin tilltro till myndigheterna. Utlänningar gjorde sig ofta lustiga, när svenskar litade på statliga tjänstemäns kompetens och rättrådighet, något som sågs som naivt. Allt detta tillhör det förflutna. I stället är det slående att det finns likheter mellan dagens Sverige och Mexiko.
När den mexikanske nobelpristagaren Octavio Paz försöker förklara varför Mexiko inte lyckats utveckla en bättre struktur i sitt politiska liv, nämner han som en huvudorsak, att landet under 1900-talet dominerats av ett enda parti, PRI. I partiet har det uppstått en föreställning om att staten och partiet är samma sak. Partiet har tyckt sig ha rätt att disponera staten för sina behov, något som Paz benämner patrimonialism. Genom utnämningsrätten kan partiet samtidigt beskydda de sina och bygga ut byråkratin som
maktbas.
Paz identifierar två typer av samverkande byråkratier: en teknokratisk som har till uppgift att modernisera landet och en politisk som organiserar och kontrollerar samhället. Den senare erbjuder en möjlighet till social cirkulation för företrädare för de organisationer som regeringen stödjer sig på. Gränsen mellan dessa båda byråkratier är porös, och personer kan gå från en typ av post till en annan.

Det typiska för Mexiko, menar Paz, är att det politiska systemet kan sägas vara en intresseallians i vid bemärkelse, en familje- och vänskapsallians som vill främja sig själv som grupp. Det övergripande målet är att behålla makten inom gruppen. Eftersom rekryteringen skett på personliga och informella grunder, måste de nyrekryterade hålla sig väl med dem som har makten. De uppför sig därför, menar Paz, som de hovmän som fanns i det spanska vicekungadöme som fanns i Mexiko fram till 1800-talets början. Korruption utgör en frestelse för den här gruppen, precis som för hovmännen. De har rekryterats
som belöning och kan bli otåliga om belöningarna inte är tillräckligt stora eller kommer nog snabbt.
Byråkratins framväxt och utbredning kan inte nog betonas, menar Paz. Byråkratin kan ses som en ny socialklass, en kast, ett stånd eller en nomenklatura. Den framställer sig som välvillig och beskyddande, samtidigt som den livnär sig på dem som den anses beskydda. Denna kast är svår att kontrollera och begränsa eftersom den just är beskyddad av makten. Makten vill naturligtvis inte begränsa sin egen maktbas. Ett maktskifte framstår för medlemmarna i gruppen som en anomali. De är ju makten.

I Mexiko har PRI inte längre regeringsmakten, men enligt olika rapporter har få saker ändrats. Byråkratin har inte intresse av förändringar.