Det vore märkligt ifall varningsklockorna inte genast började ringa i LO-borgen när detta första fackliga smakprov serverades på vad Lundby-Wedin har att vänta. Betänk att det inte ens hade gått ett dygn sedan LO:s styrelse lämnat beskedet att Wanja Lundby-Wedin sitter kvar som LO:s ordförande.

Det begriper vem som helst att LO:s ledning vill dra ett streck över LO-basens inblandning i AMF-skandalen. Men bara för att LO:s 15 förbundsordförande efter måndagens krismöte mangrant slöt upp bakom Lundby-Wedin innebär inte det att LO-medlemmar på gräsrotsnivå gör det.

Och bara för att LO:s styrelse med Kommunal och IF Metall i spetsen har slagit fast att ”nu sätter vi punkt”, så betyder inte det att missnöjda arbetare lydigt håller inne med sitt missnöje.

Förtroendekrisen mellan LO-ledningen och fotfolket går djupare än så. Om inte förr så blev Wanja Lundby-Wedin varse det igår.

Jag är inte rätt person att bedöma om hon kommer att lyckas återskapa förtroendet hos LO-folket. Men jag tvivlar på det. En första värdemätare blir Rörelsens firande av första maj. Kommer LO:s medlemmar att bua eller applådera sin ordförande när hon ställer sig i talarstolen på Norra Bantorget?

Mona Sahlin är en annan stötesten för Wanja Lundby-Wedin. S-ledarens tilltag i helgen att skylla partiets väljarflykt på Lundby-Wedin och kräva hennes avgång från AMF Pensions styrelse var inte bara illa genomtänkt och förhastat. Nej, Sahlins utspel var ren och skär desperation över att hon håller på att tappa greppet över ett parti som av allt att döma befinner sig i kaos.

Det rådslås och grupparbetas intensivt i S. Samtidigt håller Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet på att bråka sig fram till ett gemensamt regeringsalternativ.

Trots alla Sahlins ansträngningar vill förtroendesiffrorna inte lyfta. Intrycket av att hennes ena nervöst fladdrande hand inte vet vad den andra famlar efter förstärktes igår.

Som om partikompisarna, mediekåren och inte minst Wanja Lundby-Wedin själv redan skulle ha glömt S-ordförandens påhopp på LO-basen, lät Sahlin meddela att ”nu gäller det att bita ihop, jobba tillbaka förtroendet och koncentrera sig på det fackliga arbetet”. Sahlin välkomnade till och med att Lundby-Wedin sitter kvar. Partisekreterare Ibrahim Baylan, som även han strödde salt i LO-såren genom att skylla Socialdemokraternas opinionsras på Lundby-Wedin, har ännu mindre skrupler.

Ur Baylans mun kommer nu inställsamt prat om hur viktigt det är att LO och S tillsammans tar krafttag för jobb och mot växande klyftor. Förnumstigt bjuds LO:s ordförande in att delta i detta arbete.

Om jag vore Wanja Lundby-Wedin skulle jag slå tillbaka mot Sossetoppen på första maj. Fast det är klart, jag sitter ju inte där.