Redan de gamla grekerna. Jo, faktiskt. Redan de gamla grekerna berättade om de förföriska sirenerna. Det var tre skönsjungande väsen – hälften kvinna, hälften fågel – som drev sjömän galna av längtan med sina klingande röster. Lockade av sången dök matroser i havet och lurades styrmän på grund. För att kunna passera sirenerna lät den mångförslagne Odysseus fylla sina mannars öron med vax och surra sig själv vid masten.

”Mångförslagen” kanske inte är rätt epitet, men för drygt ett år sedan kungjorde Anders Borg att budgetpropositionen på våren hädanefter skulle rensas från större reformer och i stället fokusera på att tydliggöra inriktningen för den ekonomiska politiken och långsiktigt hållbara offentliga finanser. Nya reformer och utgifter skulle läggas i höstbudgetarna. Detta ”effektivare budgetarbete” skulle gynna ”stabiliseringen av svensk ekonomi”.

Det var förstås också ytterligare ett sätt att surra sig vid masten. En komplettering till budgettaket, det strama förhållningssättet till kraven från särintressena, vaktslåendet om det kommunala självstyret och de allmänt sunda finanserna. Nu skulle det ges färre tillfällen till ökade utgifter.

Men då rådde högkonjunktur, och då var det lätt att surra. Nu, efter finanskrasch och konjunkturfall, ljuder sirenernas sång allt starkare. Nu kan Anders Borg plötsligt tänka sig att lossa banden.

Årets vårproposition, som presenteras i sin helhet den 15 april, innehåller löften om ökade resurser till kommunerna och landstingen. Ett stödpaket om totalt 17 miljarder kronor planeras att utdelas under 3 års tid. År 2010 kommer 7 miljarder, 2011 och 2012 blir det 5 miljarder årligen.

De förföriska rösterna tystnar förstås inte för det. Fackförbundet Kommunal tycker att tillskottet är otillräckligt, och den övriga oppositionen sjunger med. Många fler miljarder hade krävts för att ”rädda alla jobb i kommunerna”, sade exempelvis en ekonom på Sveriges kommuner och landsting (SKL) i Ekot igår.

Det synsättet rymmer ett grundläggande tankefel. Ett tillskott till kommunerna som är stort nog att ”rädda alla jobb” skulle motverka alla former av rationaliseringar ute i landet. Bara när varje kommun redan styrs optimalt, något det inte finns några anledningar att tro är fallet, kan målsättningen vara att ”rädda alla jobb”.

Stödpaketet till kommunerna har förstås fördelar. Det blir svårare för kritikerna att säga att regeringen inte gjort något alls. Och i en svår ekonomisk kris finns det skäl till akuta insatser. Men riskerna finns där att styra skeppet på grund, även om stödpaketet sägs vara en engångsföreteelse. Därför är det bra att förslaget samtidigt ger kommunerna större möjligheter att samla i ladorna inför svårare år. Ett förändrat balanskrav ger frihet under ansvar.

Det måste finnas tydliga incitament för kommunerna att sköta ekonomin. Detta begriper man även på kommunal nivå. ”De tre senaste åren har Sveriges kommuner gått med nästan 30 miljarder kronor i överskott”, skrev Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin i en debattartikel på Newsmill (31/3). ”Därför säger jag, som kommunalråd, nej till mer pengar”.

Men det är förstås rena grekiskan för de flesta.