Mäster Palm brukar stå där ensam och agitera, men i går var det trångt utanför LO-borgen på Norra Bantorget. Därinne drog styrelsemötet ut på tiden. Journalistuppbådet såg inte ut att lida. Solen gassade, och för att vara händelsernas centrum var där förbluffande händelselöst. Som en sämre, men dock, uteservering.

Men vittringen kändes i vårvinden. Journalister kan gå fort från lunchstämning till lynchstämning.

Väntan gav gott om tid att spekulera i hur skeendet skulle arta sig och vilken slags dramaturgi som följdes. Samtalet gled in på påsken. Var det inte så att LO med sitt långa styrelsemöte indirekt gav bilden att Wanja Lundby-Wedin nu genomgår ett utdraget lidande inför det oundvikliga slutet? Det låter som en bekant berättelse, enades vi om. Men om det är Lundby-Wedin som får bära arbetarrörelsens synder på sina axlar, vilken roll spelar då Mona Sahlin?

Hon bär väl korset en bit, sade en tv-reporter. Men kvällstidningsmannen hade redan bestämt sig. Barabbas.