Sverige har fått en ny ÖB och Försvarsmakten en ny chef. Håkan Syrén lämnade igår, och vid en högtidlig ceremoni på Karlberg trädde Sverker Göranson till. Idag är vardag. Jobbet börjar.

Det är välkommet.

Håkan Syrén flyger iväg till Bryssel utan att ha röjt upp i Strilaffärens alla förgreningar. Det lämnar en besk eftersmak till Syréns alla honnörsord om det så viktiga grundläggande värdegrundsarbetet (Öppenhet, Resultat, Ansvar). Förhoppningsvis vill Göranson ha ett rent bord, går igenom sina dokument och agerar därefter.

Det kommer att bli uppförsbacke ändå.

På Folk och försvars seminarium om inriktningspropositionen Ett användbart försvar i tisdags mässade försvarsminister Sten Tolgfors som vanligt på om det nya försvarets förträfflighet. Han är som en svensk Barack Obama när det kommer till att vilja ingjuta hopp och förtröstan (men förstås i form av mer trivialt riksdagstal).

Vid seminariet påminde jag själv om den bedömning av proppen – ”det är skört” – som insatschefen Anders Lindström hade gjort i sitt inlägg, och sammanfattade sedan min prognos genom att citera Lena Philipson: ” Ont, det gör ont. ”

Och det blir Göransons huvudvärk.

Inriktningspropositionen är både för mycket och för lite. Och det kommer snabbt att märkas. Frågetecknen hopar sig kring förmågebredd och förmågedjup. Varningarna duggar dessutom tätt inför bytet av personalförsörjningssystem. Dyrt och dåligt, säger kritikerna. Det kan bli en riktig gökunge.

Inriktningspropositionens symbolord är här och nu, men verklig försvarsplanering handlar förstås om vad som händer sedan. Och man ska vara bra förtröstansfull för att känna hopp inför kalla försvarsfakta. Ett par exempel.

Materielkontots del av totalen är nere på dryga 20 procent när den borde ligga runt 30 procent för att trygga framtiden.

Personalförsörjningen är en annan grundbultsfråga. Om vi avskaffar värnpliktssystemet är det i praktiken omöjligt att i rimlig tid bygga upp det igen. Det vill säga om vi skulle vilja höja volymen.

Försvarsministern erbjuder stolt dramatiska förändringar. Men det finns en grundläggande kontinuitet. Politiken ligger fast när det gäller att knycka pengar från försvaret. Det talas om att anslagsnivån ska ligga fast till 2014, men i verkligheten kommer anslaget att fortsätta att urholkas. Det är den gamla definitionen av ett användbart försvar.

Kort sagt, ÖB Sverker Göranson får räkna med ännu ett underfinansierat försvarsbeslut och därmed att hantera en ekvation som bara går att lösa genom att dra ned på materiel eller förbandsverksamhet.

Folkpartiet har fått igenom att Tolgfors internationella här-och-nu-försvar också ska innefatta Sverige. Förbandsreserven är en god idé, men den behöver stagas upp och kompletteras för att försvaret av Sverige verkligen ska kunna sägas vara en huvuduppgift för försvaret.

Här och nu måste den fortsatta inriktningen på arbetet vara en förutsättningslös prövning av premisser och lösningar. Åtskilligt i politiken går på lösa boliner, men när det gäller rikets säkerhet är det rimligt att kräva ett allvarligare förhållningssätt.

Så vilken slags ÖB vill Sverker Göranson vara? Stridbar? Eller blir han kapten på en sjunkande sufflé med Lena PH:s röst i huvudet?

Ont, det gör ont, men det går

Det gör ont en stund på natten

Men inget på da´n/…/

Jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van

Och alla omkring, de märker ingenting

Det gör ont .