Den borgerliga alliansregeringen ökar sina chanser att sitta kvar efter valet 2010 på (minst) tre olika sätt om de fyra partierna går till val som en valallians.

Förenklat görs detta genom att man registrerar in en ny partibeteckning i riksdagsvalet – till exempel ”Allians för Sverige”. Sedan kan partierna gå fram med skilda listor under denna övergripande beteckning. De som vill rösta på ”sitt parti” kan göra det inom ramen för det gemensamma. Inga röster kan gå förlorade på grund av fyraprocentsspärren, eftersom alla borgerliga väljare tekniskt sett har röstat på ett enda parti: ”Allians för Sverige”. Fördelning av riksdagsmandat bestäms i enlighet med utfallet för de olika valsedlarna.

Elimineringen av risken att ett av de små borgerliga partierna faller under riksdagsspärren är den första fördelen med en valallians.

En andra fördel är att profileringsutrymmet för de borgerliga partierna ökar drastiskt. De fyra partierna kan profilera sig tydligare inom sina hjärteområden utan att det uppfattas som bråkmakeri, eftersom man går till val med en gemensam partibeteckning. Likaså kommer inte ett partis övertagande av en position som har övergetts av ett annat parti – till exempel Centerns övertagande av det övergivna moderata motståndet mot arbetsrätten – att ses som kannibalisering.

I sin struktur blir den borgerliga valalliansen lik Socialdemokraterna eller republikanerna respektive demokraterna i USA – en valallians med gemensamma grundvärderingar, men med stor spridning utmed den politiska skalan och med högt i tak. Det skulle locka fler väljare än summan av vad de fyra olika partierna kan var för sig.

Den tredje fördelen är att de borgerliga partierna genom valalliansen tydligare befäster det tvåpartisystem som växer fram i vårt land. För väljarkåren blir alternativen att landet antingen styrs av en valallians med borgerliga värderingar eller en vänsterallians med svärmare för planekonomi, statsanbefallen kvotfeminism och teknikfientlighet.

En sådan uppställning skulle ytterligare stödja möjligheten för regeringen Reinfeldt att sitta kvar efter valet 2010. Den rödgröna alliansens regeringsoduglighet visavi den borgerliga alliansen blir tydligare. En extra bonus är att väljarkåren i länder med tydligare tvåpartisystem i högre utsträckning röstar åt höger, eftersom vänsterblocket, med sina radikala företrädare, tenderar att stöta bort mittenväljare.

Starka skäl talar sålunda för att de borgerliga regeringspartierna bör bilda en formell valallians inför riksdagsvalet 2010. Det finns inga sakskäl som talar emot. Det finns tekniska svårigheter, som hur valsedlar ska se ut, och praktiska svårigheter, som att en formell valallians, så som registrerat parti, bara kan ha en partiledare – läs ”Reinfeldt” – som företrädare i riksdagsdebatter.

Men sådant är typiskt organisationsfixerade invändningar, alltså i det stora hela petitesser. Att Olofsson, Hägglund och Björklund inte får kalla sig för partiledare i riksdagsdebatterna torde vara ett pris som de flesta borgerliga sympatisörer – inklusive dessa tre politiker själva – är beredda att betala för att slippa se Sahlin som statsminister, med Ohly som ministerkollega vid hennes sida.

Thomas Gür är företagare och fri skribent .