Sverige ska få rena drömförsvaret. Toppmodernt. Användbart överallt och tillgängligt i alla säkerhetspolitiska väder. Det är i sammanfattning det nya försvar som Sten Tolgfors presenterade igår.

Och det är inte något fel att drömma.

Jag säger inte heller att Sten Tolgfors går i sömnen, men uppvaknandet kan bli hårt när reformeringen av försvaret ska genomföras under det kommande decenniet. För det kommer att ta många år att förverkliga försvarsministerns älsklingsformulering: Här och nu.

Själv brukar jag skjuta till frågan: och sen då?

Inom en vecka ska Sverige kunna ställa 50000 stridsberedda trupper på fötter. Det är naturligtvis utmärkt. Det enda Tolgfors vet säkert är dock att strukturen ska vara på plats 2014.

I övrigt hänger det till exempel på hur Försvarsmakten lyckas med rekryteringen till det nya yrkesförsvaret; det blir att ta till det gamla planeringsgreppet att hålla tummarna när värnplikten sorteras ut.

Med den valda balansen mellan stående förband och kontraktsförband blir det dessutom en mycket dyr lösning för att få fler som ständigt står i givakt än vad faktiskt Sverige behöver.

FP har tvingat Försvarsdepartementet (M) till reträtt och fått igenom upprättandet av en förbandsreserv som förstärkning av de åtta reguljära manöverbataljonerna med fyra mekaniserade bataljoner. Det stärker försvaret av Sverige.

Det är en smart lösning som – om det skulle behövas – kan ge mycket pang för en hyggligt liten peng. Men det finns ett men. Dels är det oklart hur liten prislappen egentligen är, dels ska den tryckas in i en försvarsbudget som redan är för klent tilltagen. Bakom talet om oförändrade försvarsanslag på 40 miljarder kronor döljer sig dessutom en årlig urgröpning.

Om försvarsministern och regeringen fortsätter att blunda för underfinansieringen kommer försvaret av Sverige – här hemma eller i Afghanistan – successivt att bli mindre värt. Redan nu är förmågebredd och förmågedjup på gränsen till att framkalla nervösa sammanbrott.

Utan kassaförstärkning kan vi glömma det där fina begreppet vidmakthållande och istället diskutera vidare på det sluttande planet.

Till rörigheten i försvarspolitiken hör att principproppen kommer före flera tunga utredningar. Ja, inte ens pliktutredningen om avskaffad värnplikt är ju färdig än. Men i jämförelse med oppositionen är det rena andaktsstunden hos Alliansen.

Det enda som de rödgröna är eniga om är att försvarsanslaget ska ned, men med bud på fyra, fem eller åtta miljarder kronor. Alla vill dessutom spara på olika saker. Ja, så är de tre partierna också överens om att regeringens förslag är kasst.

Dagens roligaste kommentar från oppositionen står Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson för, när han drar till med att regeringen vill införa något som ”kan liknas vid högsta krigsberedskap”. Det saknar all grund, konstaterar Eriksson.

Och det kan jag hålla med om.