Försvarsberedningen pekade ut Rysslands agerande i Kaukasus som ett lackmustest på Putinlands ambitioner i förhållande till omvärlden. Året var 2007. Nu har vi svaret.

I Eurovision Song Contest i Moskva får inte det georgiska bidraget We don’t wanna put in med Stephane & 3G delta. Formellt är det inte Kreml som fattar beslutet men det är klart att man där känner politiska vibbar inför både titel och textrader.

I fjolårets tävling deltog Georgien med Peace Will Come , men istället kom kriget och invaderande ryska tanks i augusti 2008.

Lackmustestet är genomfört. Men konsekvenserna för det svenska försvaret är inte effektuerade.

Smällen i Georgien var en global vattendelare, men trots det rullade försvarsplaneringen på som om det handlade om lätt vårregn. Tunnelseendet i regeringens försvarspolitiska utblick bröts först när Folkpartiledaren Jan Björklund fronderade vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Och det har lönat sig.

Som SvD :s Mikael Holmström har avslöjat kommer tisdagens inriktningsproposition att innehålla en kursomläggning i förhållande till den beställning som försvarsministern gjorde till Högkvarteret. Genom konstgreppet att införa en mobiliseringsreserv ökar antalet bataljoner 2014 från planerade 8 till 12. Gotland rustas upp med ett förrådsställt stridsvagnskompani.

Det är den nya marginaldoktrinen, det vill säga en förstärkning på marginalen. Tanken är att få mer pang för lite mer pengar. Vi får se när propositionen kommer. Men redan nu står det klart att även blygsamma kostnadsökningar minskar robustheten i den senaste versionen av det nya försvaret.

Försvarsmaktens underlag var underfinansierat från början och saken blir knappast bättre av att den fasta nivån på försvarsanslaget i verkligheten innebär en successiv minskning. Samtidigt riskerar övergången till ett yrkesförsvar att bli en ekonomisk gökunge.

Försvarspolitiken laddar alltså ännu en gång för en ekvation som inte går att lösa med risk för kommande nya felbesparingar, till exempel på materielsidan.

Låt mig bara få sagt, det finns inte någon genväg. Vill Sverige ha en trovärdig försvarspolitik kommer vi inte förbi ökade försvarsanslag.

Att det behövs understryks i forskningsrapporten Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – ambitioner och utmaningar 2008 (FOI 2009). Det är inte läsning som kan rekommenderas för mörkrädda.

Det sista kapitlet borde ge en rejäl tankeställare. Här backas bandet tillbaka 10 år, till de slutsatser om Ryssland som drogs i den första övergripande Rysslandsstudien.

1998 – med den dåvarande ryska finanskrisen som fond – var slutsatsen att demokratin var på återtåg, att Ryssland suktade efter att återta en stormaktsroll (även militärt) och att en kommande Nato-utvidgning skulle öka spänningarna till Väst.

Regering och riksdag bestämde dock att Ryssland oåterkalleligen hade slagit in på en demokratisk och västvänlig väg. Omriktningen och raseringen av försvaret blev därefter. Det var sol och vår.

Och nu då? Efter Georgien fick Jan Björklund att ta strid mot försvarsministern för förstärkningen av försvaret av Sverige. Det bryter med Tolgfors modell av skalförsvaret, det vill säga att som sköldpaddan dra in huvudet, gömma sig under skalet och glömma problemet. Det är bra. Men det räcker inte för försvaret av Sverige.