Gunilla Carlsson visade igår att svensk bistånds-politik är på rätt kurs. Den förändras.

Vilken bild är sann? Att svenskt bistånd stöder diktaturen i Zimbabwe eller att svenskt bistånd demokratiserade landet? Sida ställer den och lik- artade frågor i en annonskampanj med det underförstådda budskapet att biståndet alltid har stått på det godas sida.

Den dystra sanningen är att svenskt bistånd har bidragit både till fattigdom och till diktatur.

Politiken vilade länge på misstro mot marknadsekonomi och hållningslöshet inför politisk ofrihet. Tiden är dock förbi då dåtidens motsvarigheter till Hugo Chavez stod fram som föredömen, utan den föreställningen odlas numera bara på den drömmande vänsterkanten.

Liturgin kring biståndets enprocentmål lever dock vidare trots att automatiken har lett till att Sida har haft svårt att göra av med anslagen för en allt mer vildvuxen verksamhet. 30 miljarder kronor på kontot gör biståndet till en av stats- budgetens tungviktare.

Lite paradoxalt kan man säga att fördelningsprincipen varit densamma som för försvaret, fast tvärtom. Varken anslaget till försvaret eller biståndet har utgått från vad som sakligt sett har varit motiverat.

Nu tänker alliansregeringen om i termer av effektivitet och nytta för biståndet.

Synd att det inte också gäller försvaret, utan där följer man i socialdemokraternas spår. ÖB Håkan Syrén åker på en ny snytning. Ska han fortsätta att gilla läget? Snart är det väl bara värdegrunden som återstår av försvaret.

Det finns ministrar som mest verkar ha gått vilse i regeringskansliet men också några som går till jobbet med en politisk kompass. Biståndsminister Gunilla Carlsson är en minister med en tydlig dagordning, som med stor konsekvens försöker få rätsida på biståndspolitiken. Processen kan föra tankarna till Linné: ordna och systematisera. Politik kan vara rationellt handlade.

Stödet till multilaterala organisationer har redan omprövats med skärpta krav på effektivitet och ökat svenskt inflytande som ett par ledstjärnor. Det skapade dock föga debatt. Nu har Gunilla Carlsson redovisat omläggningen av det bilaterala biståndet utifrån principen att Sverige inte kan göra allt, utan ska finns där svenskt bistånd bäst kan göra nytta.

Det är nog bäst att Carlsson surrar sig vid masten för det hörs redan locktoner från kritiker som står på rad. Räkna med rejält eländeshallå från ”biståndsintressenternas förening”, eftersom fokus leder till att antalet länder/områden minskar från knappt 70 till 33.

Totalt sett omfördelas 20 procent av det totala bilaterala biståndet på 9,5 miljarder kronor. Visst kan man ha synpunkter på urvalet av mottagare, men tyngdpunkten på fattigdom och behov, för-måga att ta till sig bistånd, mänskliga rättigheter och demokrati är riktig.

Afrika står i fokus (äntligen!) och jag har inte några problem med satsningen på ett antal postsovjetiska stater (närområdesperspektivet!) eller att Sverige ska engagera sig i till exempel Darfur.

Det känns bra med en politik som har fattigdomsbekämpning och demokrati som styråra. Att UD har valt att låta den av terroriststämplade Hamas styrda Gazaremsan ingå bland de områden som ska prio- riteras ger där- emot fel vibra- tioner. Som en pust från det förgångna.