Ibland åker jag av familjeskäl till Guthrie i Oklahoma, en gång delstatens blomstrande huvudstad, idag en bedårande håla med autentisk stadskärna av westernsnitt.

Sist vi var där gav jag mig ut och joggade på de röddammiga landsvägarna bland ödlor, strykarhundar och ormar. Som ni kan gissa är vägskyltarna inte många på landsbygden i Oklahoma, men de få som jag passerade var fulla med vad som liknade koppärr. När jag tittade närmare såg jag att varenda skylt var sönderskjuten. Uppenbarligen är det en hobby bland okies att döda stopptecken och 50-skyltar.

Vapen är ständigt närvarande i USA. Jag har vänner som rutinmässigt kör omkring med bössa bakom förarsätet. Sedan jag kom till Texas har jag flera gånger blivit bjuden ut på vischan for att skjuta.

När jag en gång följde med stötte jag på den värsta redneck jag mött, en vandrande dueling banjo-association som hånade mig för att jag inte sköt tillräckligt bra: ”Är du för blödig för att träffa det du siktar på?”

Bakom mig flinade två tonårs- pojkar och deras pappa innan de gick loss på måltavlorna med varsitt helautomatiskt gevär. Själv hade jag en sexskjutare, en kopia av en 1800-talsmodell.

Tuff match.

Min erfarenhet den gången tycktes bekräfta den vanliga uppfattningen bland européer och storstadsamerikaner, att vapenintresset är patologiskt och ytterst det som orsakar mass- skjutningar och andra vapendåd.

En sådan slutsats är dock mera grundad i maggropskänsla och anekdoter än fakta. När ekonomen John Lott undersökte vartenda county i hela USA fann han att ju fler som äger lagliga vapen, desto färre vapenrelaterade brott. Counties som ändrat sina lagar i liberal riktning fick se antalet vapenbrott minska och tvärtom. Vid en internationell jämförelse kvarstod Lotts slutsats. Schweiz, västlandet med flest privatvapen och skjutning som nationalsport, har exempelvis mycket få vapenbrott.

Lott drog slutsatsen att gangsters är rationella och aktar sig för att dra vapen om de riskerar att själva beskjutas. Finns det många beväpnade hedersknyfflar kommer det då att finnas få beväpnade bovar.

Dagen efter joggingrundan var det nationaldag. Vi åkte till närliggande Edmond för att se paraden.

Att jämföra 4:e juli i amerikanska Mellanvästern med nationaldagar i andra starka militärnationer är lärorikt. Caracas och Havannas vapenskrammel är långt borta. Jippot är inriktat på lokala företag, skolor, föreningar av olika slag, pajtävlingar och logdans.

Militärer som paraderar förbi möts dock av stort jubel. Tacksamheten för deras insatser är genuin, vare sig det handlar om veteraner från dagen D eller soldater hemma från Irak. Men glöm marscher och synkroniserade vapenövningar. Soldaterna åker på traktorflak, kommer cyklande eller strosande ner för gatan. De bär uniform men har mössan käckt på svaj, kanske ett grässtrå i munnen. Gå i led? Spela tuffing? Sällan.

Som så ofta när det handlar om USA är den gängse europeiska föreställningen grundad i fördomar och förenklingar. Tvivelsutan finns det någon form av våldsromantik i landet, men den är svårtolkad. Mytens hjälte vet att hantera bössan, att den ibland är nödvändig för fred och frihet, men han drar sig för att dra.