Barack Obamas utrikespolitik är formad som en utsträckt hand. Det ska bli mer internationellt samarbete i vänners lag, men också samtal med fienden. Nya vägar ska prövas, gamla fåror ska plöjas upp på nytt. Samtidigt var Obama redan i sitt installationstal glasklar om att det gamla djungelordspråket gäller: ”Fantomen är hård mot de hårda.”

Utrikesminister Hillary Clinton reser världen runt för att sätta den nya administrationen på kartan och samtidigt känna av personkemin med arbetskamraterna på den globala utrikesmarknaden; man snackar, lyssnar och spänner ibland musklerna.

Under sina möten i Israel och på Västbanken gjorde Hillary Clinton tre viktiga markeringar. För det första är USA:s stöd till Israel (och landets säkerhet) orubbligt. För det andra finns inte någon annan lösning än en tvåstatslösning, och, för det tredje, kan USA jobba med alla inblandade parter. För Hamas del krävs dock att den terroriststämplade organisationen erkänner Israel, avstår från våld och accepterar ingångna avtal.

Det är bra att det blev sagt. Det är den enda grund som fred kan byggas på.

Men medan den amerikanska politiken ligger fast i den delen är en fastare amerikansk hållning till Israel att räkna med. Obama kommer att vara mer kravstor än Bush. Och det är välkommet. Som president Abbas betonade vid sitt möte med Clinton måste Israel göra sitt när det gäller bosättnings- och vägspärrspolitiken.

För den tillträdande israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu låter varken tvåstatslösningen som princip eller kritik mot hur Israel agerar på Västbanken som ljuv musik. Men i praktiken – och på kort sikt – behöver detta inte kollidera med den ”ekonomiska” lösning som Netanyahu förordar för Västbanken.

Det blir inte fred utan Hamas. Nödutgången framåt för förhandlingsprocessen är att Hamas inom ramen för en ”försoningsregering” med president Abbas accepterar tidigare ingångna avtal med Israel.

Men en riktig fred kräver ett annat Hamas.

Varken Israel eller USA lär riskera den kortvariga tvåstatslycka som det innebär om Hamas tar över och samtidigt fortsätter att agera spjutspets åt Iran.

Iran vill inte heller ha en tvåstatslösning. Som alternativ till den stora internationella givarkonferens i Sharm el-Sheikh som Hillary Clinton deltog i, arrangerade Iran ett eget möte om bistånd till Gaza. Huvudbudskapet från Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei var att ”det enda sättet att rädda Palestina är motstånd”.

President Obama har utsett en specialist på olösliga konflikter till sitt sändebud i Mellanöstern. I stället för att tröga på med den ”olösliga” Palestinakonflikten kan både USA och Israel ha intresse av att lägga om fokus i riktning Syrien (både för att få fred mellan Israel och Syrien och minska Irans inflytande i Damaskus). Genom att lägga pusslet på ett annat sätt kan hela spelplanen ändras.

Det finns många som inte bara nöjer sig med att stoppa matchen i Malmö utan också vill stoppa freden. Men ändå måste man tro på möjligheten till – som Bernard-Henri Lévy skriver i Axess (2/09) – ”en fred som trotsar allt. En fred bortom förstörelse och tårar. En rationell fred, varken översvallande eller entusiastisk…Två folk, två stater. En nykter, saklig fred.”