Efter ett antal samtal till en gudsförgäten rysk delrepublik har min mormor fått hem sin akt, eller i alla fall väl valda delar av den. Det har gått 67 år sedan hon – som det heter i papperen från ryska ambassaden, ”omplacerades”, men hon får fortfarande inte veta vad hon som barn misstänktes för. Där- emot vill man ha ersättning för turen ner i arkivet och skickar med en räkning för expedieringsavgiften. Ett och ett halvt år i sovjetiskt fångläger och ansvarig myndighet vill ha 275 kronor för besväret.

I ett avseende har Ryssland heller aldrig gjort en ansats att bryta med sitt sovjetiska förflutna. Enligt Gulagforskaren Anne Applebaum slukade fånglägersystemet under kommunisttiden över 30 miljoner människor, men aldrig med en suck har det postsovjetiska Ryssland riktat en ursäkt till överlevande och efterlevande. I stället håller man fortfarande hårt på den information som finns i arkiven och varje försök till efterforskning betraktas med misstänksamhet.

Men det är inte bara för det officiella Ryssland som minnet av kommunisttidens fånglägerindustri är besvärande.

I en artikel i Biblioteksbladet (5/2007) skriver Jonas Aghed och Juan Vega, skolbibliotekarier på Brännkyrka gymnasium, att en högerlobby med mccarthyska förtecken försöker styra utbudet på de svenska biblioteken. Det handlar om att regeringen nu har gett myndigheten Forum för levande historia i uppdrag att informera om kommunismens brott, däribland om fånglägren runt om i Sovjet.

Det var lovvärt, skriver de båda artikelförfattarna, att Forum för levande historia informerade om Förintelsen med hjälp av skriften ”…om detta må ni berätta”. Skulle det däremot på regeringens uppdrag ges ut en skrift om kommunismens mördande, lovar de att en sådan inte kommer ”över det här bibliotekets tröskel”. Nazismens brott erkänner Vega och Aghed med andra ord villigt, medan de är beredda att diskutera kommunismens. Det är en relativism som känns igen inte minst från den officiella ryska historie- skrivningen.

Sverige är förmodligen unikt i Europa i vår tolerans inför försök att förneka kommunismens massmord. Samtidigt har de krafter som förnekar Auschwitz ett gemensamt med dem som är beredda att diskutera mördandet i Gulag – blir man provocerad av information om folkmord och mördande i ideologins namn tenderar man att ha längre gående avsikter än att bara spotta över- levande i ansiktet.

–Inlägget i biblioteksbladet är skrivet av bibliotekarierna som privatpersoner, säger Brännkyrka gymnasiums rektor Jill Geidemark-Banu när jag talar med henne. Hon försäkrar att Aghed och Vegas policy inte är Brännkyrka gymnasiums. Det får man hoppas. Det är nu upp till henne att markera att enskilda bibliotekariers politiska idéer inte tillåts gå ut över elevernas rätt till objektiv information om kommunismens förbrytelser.